Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Naturskydd i staden af Wilh. Klemming
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
42
nande och undrande om icke grundämnet är funnet. Med
occuleringsknifven skär horticultören ett litet, litet öga af en
förädlad växt och flyttar det till en annan, och se, alla
Växtceller, som utvecklas genom detta lilla öga, ge den förädlade
art, som han själf eller någon annan före honom genom sina
ingrepp framkallat. Det är ännu icke utröndt huru litet detta lilla
öga kan vara för att framkalla den önskade arten; huru nästan
oändligt litet det frömjöl var, som en gång gaf upphof till den
nya arten och sedan medgifvit dess mångfaldigande och
öppnat nya oöfverskådliga möjligheter till nya arter, det har redan
lärt många generationers trädgårdsmän och naturvänner att
älska och vörda naturen. Till en sådan djup kärlek och
vördnad kan den latenta naturkärleken utvecklas, men det är icke
det vanliga, ty omgifningarne och förhållandena under
uppväxtåren äro ofta sådana, att de icke utveckla den, utan
förkväfva den till likgiltighet och till och med förvandla den i
vanvördnad eller rent af skräck.
Hos en del människor förblir naturkärleken i bästa fall
passiv och yttrar sig i beundran för naturskönhet, men den är
ej nog djup att förmå dem till aktiva åtgärder ens för deras
egen skull, än mindre för andras, ej nog djup att framkalla
harm öfver naturens skändande. Hos andra blir den aktiv i
den mening att de finna glädje i att syssla med någon liten
bit natur närmast omkring deras egen varelse och till egen
glädje. Hos en del andra åter blir den till en djup vördnad,
som liknar ett barns kärlek till sin mor, då den är som
vackrast, på samma gång sökande skydd och stöd hos henne och
vårdande sig om henne, en kärlek, som endast växer af att
alla barnen hysa den lika varm. Då kärleken till naturen är
sådan, då ser den i naturen en huld moder, och lider af att
hon vanvårdas och att hennes barn draga sig ifrån henne.
Och skulle den icke lida, då den ser huru naturen söker likt
en mor draga sina barn dit där det är bäst att vara, till solen
och den friska luften genom att låta dem förnimma huru
andra varelser trifvas där, hur skogen frodas och utsänder
hymner af härliga dofter, huru blomstren vända sina strålande
ögon mot solen, huru fåglarne jubla och sjunga, medan
människorna oförstående packa sig samman i trånga, solfattiga städer,
som de kalla kulturcentra, som äro naturens fiender och som
breda ut sig som sköflande horder för att i lyckliga fall, där
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
