Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
171
midsommartid». Berättelserna om författarens upplefvelser vid den
lilla Tovarpsjön på Falbygden, där han i sin ungdom såg skaror på
tusende vildgäss och änder slå till under senhösten, och om hans
gås-och renjakter på Spetsbergen måste ovillkorligen komma hvarje jägares
hjärta att klappa fortare. I »Oaser på Uppsalaslätten» och »Den
gamla bäcken» gifves ett vackert och känsligt uttryck åt den glädje,
naturvännen erfar vid anblicken af de små rester af orörd natur, som
glömt sig kvar här och där midt uppe i den odlade bygden, och det
vemod, som griper honom, då dylika minnesmärken förintas. — »Hvar
är den lilla bäcken nu?» heter det i den sistnämnda skissen. »När
jag fyrtio år senare besökte dessa trakter, hade de härliga ekarna för
länge sedan fallit för yxan. Hvarje träd, hvarje buske var borta.
Marken var dikad och odlad. När jag i sena aftonen vandrade hem
från detta besök och stjärnorna började lysa, tänkte jag: Det är dock
väl, att man ej kan förstöra den sköna himlen och fördunkla
stjärnornas glans ...»
För alla naturvänner och jägare bör det kännas nästan som ett
behof och en plikt att skaffa sig denna roande och lärorika bok, hvars
värde ytterligare förhöjes genom en af Bruno Liljefors’ mästarhand
tecknad omslagsvignett.
T. H—L
Jœgerens skadelige Dyr af Oluf Vinge. Köbenhavn
1911. H. Hagerups förlag. Andra upplagan.
Det är hela tjugufem år sedan den numera aflidne danske zoologen
Oluf Vinge utgaf sin märkliga stridsskrift »Jægerens skadelige Dyr».
Måhända var tiden den gången ännu ej mogen att mottaga de nya
tankar och idéer, hvilka uttalas i boken, men hvad som då kunde synas
öfverdrifvet och revolutionärt, skall i dessa dagar af nyvaknadt intresse
för naturen utan tvifvel framstå såsom uppenbara och behjärtansvärda
sanningar, något som äfven torde ha stått klart för författarens broder,
då han nyligen dragit försorg om skriftens utgifvande i ny upplaga.
Hvad författaren vill komma till lifs är denna krassa och
småaktiga uppfattning, enligt hvilken vissa djur böra bannlysas och
förföljas som skadedjur, endast därför att de stundom förgripa sig på
andra djur, af hvilka människan ensam vill draga nytta. Han
framhåller, huru de danska jaktvårdsifrarna och »radikala jägarne» genom
sitt hänsynslösa utrotningskrig mot allt hvad rofdjur heter redan
beröfvat eller hota att beröfva landet dess vackraste, intressantaste och
bäst utrustade däggdjur och fåglar, och detta enligt hans mening utan
någon som helst nytta.
Ingen af de vilda däggdjur och fåglar, som ännu finnas här i
landet, så skrifver han, göra sådan skada, att den icke kan tålas.
Rofdjuren följa endast sin natur, då de söka sitt byte. Att tala om deras
grymhet och blodtörst är nonsens. Hvilket djur som helst, t. o. m.
den mest »oskuldsfulla» bland sångfåglar, kan utföra handlingar, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
