Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
14
gyttja. När nu träsken och träskmarkerna försvinna, få
framtidens människor kanske en gång i tiden se vår stor-
spof med ett kortare näbb och till utseendet mer lik en
hönsfågel.
Öfver allt på den vida Uppsalaslätten fann man i gamla
tider träsk och vattensamlingar, där sumpfåglar höllo till, och
där gäss, änder och vadare under flyttningstiden hade fristäder
och samlade sig i mängd. Af dessa kärr var det omkring 7
kilometer väster om Uppsala belägna Läby träsk det, som
längst bibehöll sig.
När man ännu för några få år sedan från en närbelägen
höjd blickade ut öfver detta rätt vidsträckta träsk, såg man
en tufvig ängsmark, där vattnet glittrade mellan tufvorna. Så
tedde det sig under sommaren. Beckasinerna höllo då ännu
sina lekar där på den gräsbeväxta sankmarken, vipor kretsade
däröfver, och Storspofvens starka stämma ljöd vida omkring.
Besökte man detta träsk under våren, fann man det van-
ligen som en sjö, inramad af sankmarker, där massor af
sjöfåglar funno hvila och föda under sin långa färd mot norden.
Ej sällan såg man där ute i den lilla sjön bländhvita svanar,
skaror af vildgäss, och änder af flera slag lågo flockvis i
det grunda vattnet. Det sjungande ljudet af knipornas ving-
slag uppfyllde luften och blandade sig med snäppornas läten
och svanarnas melodiska sång.
Under senhösten, när den långa mörka oktobernatten
nalkades, samlades änderna från när och fjärran där i träsket,
stundom i sådan mängd, att vattnet vida omkring var som täckt
af dem. De hade där en fristad, då vattnet var för grundt
för båtar och för djupt och gropigt för jägaren att vada uti.
Detta, det sista träsk i Uppsalatrakten, existerar nu icke
mer. Det är ett minne blott, och i dess ställe ser man nu
en af svarta jordvallar kantad kanal, som genomskär fältet,
och däromkring utbreda sig åkrar och torra betesmarker.
Man får ju ej förundra sig öfver att jordbrukarna vilja
ha bort vattnet för att vinna åkerfält, men denna förändring
af vår natur är i flera afseenden sorglig. Nu är det så, att
man kan vandra vida omkring öfver Uppsalaslätten, utan att
finna en vattenpuss. Det gamla rika fågellifvet är borta. Där
man förr i tiden under vår och höst fann skaror af betande
vildgäss, där tranornas trumpetande uppfyllde luften och där
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
