Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1.84
kanske snarast den sistnämnda. Ingenjör R:s antagande rörande den
sist iakttagna hvalen såsom moder till den fotograferade har äfven
enligt professor L:s mening ganska stor sannolikhet får sig.
Det unika fotografiet torde för öfrigt äga ett visst intresse äfven
ur ren naturskyddssynpunkt. Hvalarna höra, som bekant, till de
djurarter, som tillföljd af hänsynslös förföljelse löpa fara att utrotas och
som därför förtjänade att skyddas på den intéfnationélla lagstiftningens
väg. Vt. H—l.
Skona tibasten!
Den gryende varen lockar nu unga och gamla Uppsalabor i
hundratal ut till vandringar i naturen. Oemotståndligt dragas dessa till någon
af de löfängar, som ännu finnas kvar i vår stads omgifningar: på
Mälarstränderna eller i någon sten- eller grusbacke i de stora
barrskogarnas rand. Det är Kvarnbolund och Norbylund,
Liljekonvaljeholmen, Vårdsätraängarne och Gottsundabergen, Hesselbyskogen och
Nåntunalund och så några andra. Men talrika äro de ej, dessa »luci
amoenissimi», som en gång Linnés herbationes gjorde världsbekanta,
och från hvilka så många af den uppsaliensiska naturhistoriens stormän,
en Wahlenberg, en Elias Fries, en Liljeborg, en H. von Post,
älskade att hämta forskningsmaterial.
De ligga där som leende öar med sydliga breddgraders yppiga
växtlighet inkastade i vår karga Upplandsnatur. Tvifvelsutan äro de som
härligast på våren. Hasseln ryker sedan en vecka tillbaka, de första
blåsipporna titta redan fram genom det bruna täcket af fjolårets eklöf,
och om några veckor skall marken stå gul af svalört, gullvifvor och
vårlök, hvit af Anemone-blomster och röd af underligt formade
C o r y d a 1 i s-blommor.
Sällsammast af alla dessa vårens barn är kanske tibasten,
Daphne Mezereum. Den är af ålder känd och skattad för sin
skönhet och sina märkliga egenskaper. I de många folknamnen: tybast,
tjurbast, tirbast, tidbast, tivelbast, divelbast, tusved, tysved o. s. v.,
ser man, utom den tydliga hänsyftningen på det ovanligt sega bastet,
en stam ti eller ty, i hvilken somliga velat spåra gudanamnet Tyr, andra
en gammal form för ordet bi. Barken måste fordom finnas på
apoteken; med bären hade man allehanda konster.
Djupt in i busksnåren, där hasselspöna stå som tätast, lysa dess
utsökt fina, rödvioletta, fint doftande blomspiror, kring hvilka fjärilarne
lystet fladdra, mot den silfverhvita barken. Det slår ej fel. att vandraren
kastar sig öfver den lilla busken för att bryta sig en blommande kvist.
Detta lyckas nu ej alls; segare virke kan man ej få tag i, det mäktiga
bastlagret mellan barken och veden vill ej ge med sig, och till sist
står plundraren där med en illa medfaren kvist, på hvilken hänger
långa flak af bark från den söndertrasade moderbusken. Jag har ännu
ej i Uppsalanäjden sett en buske, som ej visat spår af denna historia.
Nu växer tibasten mycket långsamt; den ena busken efter den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
