Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
94
finnes urgamla svanar, hvilkas muskler verkat och rört sig
kanske under flera människoåldrar.
Gustaf Kolthoff gör i sitt arbete »Vårt villebråd» gällande
en delvis olika uppfattning rörande svanarnas matnyttighet,
i det han medger, att gamla knölsvanar knappast äro ätbara,
men däremot förklarar, att köttet af gamla sångsvanar
»visserligen är groft och segt men välsmakande och blir bäst, om
det insaltas och användes som salt gås».
Nå ja, om tycke och smak skall man aldrig disputera.
Som stöd för en motsatt uppfattning rörande sångsvanens
matnyttighet vill jag endast nämna, att befolkningen i
Stockholms skärgård, som med största förtjusning kalasar på andra
traniga och sega sjöfågelsarter och ej heller brukar försmå
sälkött, visar en afgjord motvilja mot att äta svan. Och då
skjutna sångsvanar torgföras, hvilket för några år sedan
ganska ofta hände i Stockholm, få de hänga i saluståndet
eller hos vildthandlaren vecka efter vecka, tills de i bästa
fall för en spottstyfver säljas för uppstoppning.
Sedan svandunet icke längre användes till modeändamål,
har icke heller fjädern större värde än den af andra
sjöfåglar.
Nej, hvad som sätter geväret i handen på skytten, då
han får kännedom om, hvar svanar tillfälligtvis uppehålla
sig, är icke så mycket det rena förvärfsbegäret som detta
meningslösa men tyvärr så vanliga fikande efter att få skjuta
en stor och mindre allmän fågel. I alla händelser torde
ingen med fog kunna påstå, att man genom att helt och
hållet fridlysa svanarna skulle »taga brödet ur munnen på
den fattige allmogeskytten» eller på minsta sätt skada
existensvillkoren för befolkningen i någon svensk landsända. —
Därtill äro svanarna alltför sällsynta och svåråtkomliga samt
deras värde ur nyttighetssynpunkt alltför ringa.
I den ofvan citerade uppsatsen af Kolthoff i »Vårt
villebråd» göras en del uttalanden rörande svanarna och
svanjakten, hvilka jag i detta sammanhang icke kan lämna
oemotsagda. På sid. 639 i nämnda arbete heter det nämligen
beträffande sångsvanen, att »denna ståtliga fågel ännu i våra
dagar förekommer i stort antal och ej synes aftaga». Och
vidare: »Då folk ej har lärt sig att skilja de båda
svanarterna, har man varit tvungen att, i samband med den i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
