Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
123
excelsa, Lythrum Salicaria, Festuca rubra och Peucedanum
palustre falla kanske mest i ögonen. Valeriana är äfven
blocksträndernas mest karaktäristiska art, och i slutet af juni
hvilar öfver hela sydöstra stranden och strandskogen en intensiv,
nästan bedöfvande doft från de täta blekvioletta klasarna. Där
växer äfven Angelica litoralis i ett fåtal manshöga, ståtliga
exemplar.
På norra delen af ön börjar innanför de trädlösa
strandklipporna en ytterligt gles och lågväxt björkskog med
trädvegetation så godt som endast i mera skyddade sänkor och
de stora hällarna nästan alldeles kala. Såväl i hällarnas
springor som i sänkorna är ljungen dominerande och blir
ofta nära manshög. För öfrigt är undervegetationen ytterligt
artfattig. Kråkriset, Empetrum nigrum, växer i denna
maritima björkskog rätt rikligt blandad med ljungen och blir på de
yttersta hällarna här och där så dominerande, att en verklig
maritim Empetrum-hed uppstår. I denna saknas all
trädvegetation, och hällarna täckas af stora svällande
Empetrum-mattor, ur hvilka på fuktigare ställen några hvita
Eriophorum-hufvuden sticka upp. Empetrum-heden är vackrast utbildad på
norra udden. Fysiognomiskt gör den nästan intryck af
fjällhed.
Redan i den maritima björkskogen visa sig enstaka,
tynande granar och tallar, och längre in bli dessa talrikare.
Norra sluttningen af ön är bevuxen med en vindtallskog, där
man emellertid endast i sänkorna kan tala om något egentligt
skogsbestånd. De ofta jättestora hällarna hysa blott i djupare
springor några enstaka träd; för öfrigt äro de så godt som
kala. Af träden är tallen dominerande; björken kommer dock
föga efter i frekvens, medan granen är betydligt sparsammare.
Hvartenda träd bär tydliga spår af nordanvindens verkningar.
Nästan alla grenar äro riktade mot söder, stammarna äro ofta
krökta och knotiga, och krypande och mattformiga träd höra
till vanligheten. Ljungen är äfven här karaktärsväxt i
klippspringor och sänkor, men ersättes i djupare sänkor oftast af
blåbärsris. I dessa sänkor äro linnéans små klockor vanliga,
och här och där står den lilla orchidén Listera cordata upp
ur den svällande mjuka mossmattan.
I öns östra och västra sluttningar förblir björken det
dominerande trädet ända upp till toppen och någon vindtall-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
