Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
139
Man läser sedan om huru författaren följer cheplahgan
under dagar och veckor, huru han utforskar hans bo — ett
spännande vildmarksäfventyr — studerar ungarnas utveckling,
ser dem lära sig flyga och lämna hemmet; allt utan den
minsta tanke på att döda eller förstöra.
Man läser så afslutningen af denna skildring, i hvilken
hänryckningen öfver naturens under väller fram som en hymn
och lofsång:
»Och när jag nu stod där ensam i vildmarken, flög det
för första gången för mig, hvad den gamle profeten menat,
fastän han skref för länge sedan och i ett fjärran land, och
en annan örn än Molnets vinge hade lärt sina ungar flyga,
okunnig om de välvilliga ögon, som sågo på dem från
skogsdungen: ’Liksom en örn lockar ut sin afkomma till flykt
och sväfvar öfver sina ungar, tager dem och bär dem på
sina vingar — så ock Herran.»
Den sanna verkliga sympatien är för William Long
något stort och härligt, som inte får slösas bort på ovärdiga
föremål. Hatet lika väl som kärleken är nödvändigt i
umgänget med naturen. Ett är framför allt af behofvet menar
han, »en sund kritik, som skiljer mellan godt och ondt i
skogarna såväl som annorstädes i världen, och som älskar
det förra och hatar det senare; detta är så oändligt mycket
bättre för såväl barn som vuxna, än den blinda
sentimentaliteten, som idealiserade djur, utstyrda med mänskliga
egenskaper uppväcka».
För att visa att det verkligen finnes tillfällen i naturen,
då man kan vara berättigad till hat, så har författaren, säger han,
skrifvit historien om »Kagax, den blodtörstige». Han har i
denna låtit en enda vessla bära alla »de grymheter och
bofstreck» på sina skuldror, »som ett tjogtal af dessa gemena
små odjur gjort sig skyldiga till», och som han haft tillfälle
att iakttaga.
Och sannerligen, lika mycket sympati som förf. slösar
på sin älskling, »Killooleet, den klarröstade, som sjunger
vid hans läger och sprider solsken öfver arbete och lek»,
lika mycken afsky och hat öser han ut öfver den smidiga
och eleganta, men dock så ondskefulla vesslan, »som blir hvit
om hösten och brun om våren för att desto bättre dölja sin
gemenhet».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
