Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
73
mot söder och det ena, litet längre benet sträckande sig mot
norr, upp emot Runmaröbergens sista utsprång åt söder.
Bergsryggen vi stå på tycks vara en direkt fortsättning af
dem. Öster om oss stupar klippan brant ned i en tätt
skogbevuxen kitteldal, skyddad mot hafsvindarna af den andra
bergsryggen, som fullständigar öns V-form. Och där bortom
öfver småholmarnas taggiga konturer ligger hafvet öppet och
solskimrande. Mot nordost skymta vi Grönskärs fyr vid
inloppet till Sandhamn och på närmare håll de röda små
stugorna i Runmaröbyarna. Vända vi oss helt om, ligger
Nämdöfjärden framför oss, några hvita segel glida fram öfver
vågkruset borta vid Hölöstranden.
Men det är tid att vända. Solen börjar sjunka allt snabbare.
Vi anträda återfärden till startpunkten för vår långa,
roliga vandring. Så där i förbigående ägna vi en smula
uppmärksamhet åt de underliga klippformationerna i vår väg.
Bergarten på ön är tydligen den i dessa trakter vanliga
halle-flintgnejsen, men längs väststranden stryka synbarligen fram
flere band af ett slags kornig kalksten, och här ha vi alltså
förklaringen på allt det vackra vi nyss beundrat. Ty det är
ju så, att kalken lockar fram en alldeles specielt yppig
växtlighet, och att orchidéer helst trifvas på kalkgrund, är ju en
känd sak. Dessa kalkband synas för öfrigt vara en direkt
fortsättning af kalkbergen, som stryka fram längs västkanten
på den för sin stora artrikedom berömda biomsterön Runmarö.
Nere vid stranden ut mot Nämdöfjärden kunna vi också se
tvärsnitt genom dessa kalklagringar. Klippan här bär tydliga
spår af fordomtima mäktiga förkastningar, som förändrat
berglagrens läge till nära nog vertikalt.
Väl framme igen vid vår utgångspunkt, där snäckan i
godan ro ligger och guppar på vågorna, ägnas
middagsmatsäcken en snabb, men grundlig inventering, och så är det
hög tid att lägga ut för hemfärden. Öfver det grunda vattnets
gröna lerbotten och bruna, friska tångfält glider båten bort
från stranden. En ensam mås flyger skrikande och flaxande
upp från sitt näste på Skötkobben, när vi fara förbi. Så
komma vi ut på den vida fjärden, och hemåt bär det sakteliga
för en mojnande vind. Munkö ligger snart som något mörkt
och formlöst vid horisonten. Den lätta blåa
sommarskymningen drar till slut som en slöja af dis öfver vår blomsterö.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
