Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
109
fråga, vilja vi en dag i början af juni, medan häckningen
ännu pågår som bäst, bege oss ut till en fågelskärgård,
belägen på gränsen mellan löfängs- och kalskärszonerna.
Redan på långt håll höres ejderhönornas hårda kacklande,
och då vi närma oss land, få vi sikte på några »ådor», som
redan hunnit kläcka och nu komma simmande med sina små
dunungar. I närheten af ådorna och deras ungar uppehåller
sig en flock »skröjor», d. v. s. ejderhönor, som antingen äro
för unga för att lägga rede eller på ett eller annat sätt fått sina
ägg förstörda. — Talrikt förekommande »skröjor» inom en
skärgård äro sålunda merendels ett tecken på att det icke är så
väl beställdt med fåglarnas hemfrid som det borde vara. —
Ejderhanarne ha till det mesta dragit sina färde för att,
samlade i flock, tillbringa sommaren som gräsänklingar ute vid
de yttersta bådarna och grunden. En och annan
hvitglänsande »gudunge» synes dock fortfarande ute på fjärden. De
präktiga »hvitrockarna» ha tydligen ännu icke kunnat besluta
sig för att helt och hållet öfvergifva sina rufvande honor. Och
liksom ville de icke tro, att våren med dess älskogslek är
förbi, låta de då och då höra sitt i djupaste bröstton ljudande
lockrop: »a-ö–––chock-ö».
På Ljuskobben eller Ljusharan, så kallad efter »ljusan»>
skärgårdsbornas vanliga benämning på silltruten, lyser det på
långt håll af hvitfågel1 bland klipporna. Där häckar gråtrut,
silltrut och fiskmås, kolonivis eller blandade om hvarandra,
— tärnorna däremot hålla sig för sig själfva, föredragande
de mindre kobbarna och grunden — samt dessutom talrikt
med ejder, som i nyssnämnda trut- och måsarter finner goda
väktare och försvarare gent emot sin dödsfiende kråkan.
Hvitfåglarna ha emellertid blifvit oroliga, öfver hela kobben rör sig
ett enda virrvarr af vingar, och luften fylles af ängsliga skrin.
Men öfver de andra fågellätena höjer sig en mäktig basröst,
hård och skroflig som framslungad genom en mistlur. Det är
hafstruten, fågelskärets stränge fogde — en tyrann, som
ut-kräfver sin dryga och blodiga skatt af de andra fågelfolken,
särskildt af ejdrarna, men som helt visst också är till nytta
inom sitt höfdingadöme. Han är ju dessutom en så ståtlig
och dekorativ uppenbarelse, att man mer än gärna unnar
1 Trutar, måsar och tärnor gå bland befolkningen i Stockholms skärgård
under den betecknande kollektivbenämningen »hvitfågel».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
