Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
171
klangen måste härstamma i rakt nedstigande led från någon af de
gamla, som sofva i grafhögarna rundt omkring. Och när man sedan
får intrycket befästadt af den djupa, ursvenska tradition, som binder
denne man vid den »svarta jorden» härute och allt som slumrar i dess
sköte, då är man säker på sin sak.
Men det är icke lång tid till funderingar. Gunnar Hallström
störtar sig genast in medias res, midt inne i sitt lifsverk, det gamla
Birkas bevarande åt Sverige. Han går före som ciceron upp på höjden,
där vikingaborgen stått, och hvarifrån man har en underbar utsikt öfver
vatten och land. Här har man en fullständig öfverblick öfver det
skyddsområde, som svenska staten numera rår om tack vare hr
Hallströms — och hans hustrus — sega energi. Och så går färden vidare
från graffält till graffält, runda gröna kullar, som hägnas af jätteenar,
eller skeppssättningar, kring hvilka björkarna slagit en ring af grönska.
Då och då stannar sällskapet och lyssnar till hr Hallströms föredrag
om Birkafrågans historia. Och fastän man tycker, att ön är underbart
vacker som den är, så får man af hr Hallströms framställning, stödd
på 20-årig erfarenhet som åbo, klart för sig, hvilka skönhetsvärden som
gått förlorade.
Som bekant är hr Hallström numera officiellt vårdare af statens
skyddsområde på Björkö, och har som sådan att tillse, att de af
Vitterhets-och antikvitetsakademien utfärdade skyddsbestämmelserna efterlefvas.
Ett synnerligen delikat uppdrag för resten, som väl näppeligen någon
annan vore man att utföra. Det gäller att icke behandla Björkö som
ett absolut naturskyddsområde. Det är endast »svarta jorden», där
själfva staden Birka anses ha legat, som får ligga orubbad. Eljest har
hr Hallström följt principen att liksom äflyssna naturen hvad och
hvartåt den vill. Och att resultatet af detta modifierade naturskydd är
det allra lyckligaste, framgick oförtydbart under den rundvandring kring
skyddsområdet, som föreningsmedlemmarna företogo. Att från
borghöjden stiga ned i en sänka på andra sidan är som att glida in i
sagans underland. Här härskar den mellansvenska leende
löfängs-naturen i oberördt majestät. Majestät är för öfrigt icke det rätta ordet
för den drömmande afskildheten hos denna dalkjusa med slån och hägg
i full blomning, med unga kopparröda ekar och enar, resliga som
cypresser – ja, hela detta obeskrifliga snårlandskap, som man vill tänka
sig kring prinsessan Törnrosas sofvande slott.
Sneddar man så tvärs öfver en åker med »svarta jorden» till
vänster, står man snart med alla sinnen bräddade af sensationer i en
graflund från vikingatiden, kulle vid kulle, så långt ögat ser mellan
ungbjörkstammarna. Denna björkhage är återväxt efter den
skogssköfling, som för ett par decennier sedan öfvergick ön. Och den enskog,
som ansluter sig till detta graffält, är också af ungt datum, ett nytt
tecken på naturens sega motstånd mot människan-barbaren. Här och
hvar i stenarna mellan grafvarna ser man skålformade fördjupningar,
s. k. älfkvarnar, där våra förfäder offrade till hemlighetsfulla
gudamakter för att skydda sig mot sjukdomar, trollskott etc. Och klifver
man upp på en kulle, skymtar man konturerna af Birkas gamla stads-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
