Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
172
vall med tydliga portar här och hvar. Behöfs det mera material för
att fantasien skall segla på stolta drakskepp tillbaka genom seklerna?
Albert Engström har någonstans skrifvit om det gamla Moramålet, att
man får en smak af blod och hedendom i munnen, när man försöker
tala det underliga idiomet. Jag skulle med ännu större fog vilja
till-lämpa de orden på den doft, som, stark och rusgifvande som historiens
humlebrygd, stiger ur Birkas svarta jord och signade vikingagrafvar,
mellan hvilka Ansgarius skridit fram i spetsen för hvitklädda präster i
högtidlig procession.
Och så kämpade sig solen ändtligen fram mellan molnbankarna
och strök under förunderligheterna som med ett gyllene streck. Och i
solstrimman gingo »naturskyddarna» dädan, från hedningar och Kristi
stridsmän, från grafvar och trolltyg, till det lefvande lifvet i form af
matsäckskorgar eller den middag, som »Visingsös» restauratris dukade upp
under ångarens soltält.
Och hvad som återstår af denna jord? Ja, det hör icke till det
ringaste, men det faller inom privatlifvets helgade område. Törs jag
säga, att det är minnet af ett Hem — det Hallströmska — en
oförliknelig skapelse af ursvensk tradition, smak och hemtrefnad med
kärleken till det egna som pricken öfver i. Det är minnet af en gammal
halft förvildad trädgård med gammaldags rabatter, där det får växa
hvad det vill, som är vackert och hör traditionen till. Och öfver hela
förunderligheten ett. bugnande hvalf af hvita pärongrenar — en snölavin,
som hejdat sig i fallet och bredt sig som en jättedrifva öfver det
lyckliga konstnärshemmet.
Det är minnet af... Men innan jag hunnit revidera mina minnen,
ligger »Visingsö» redan vid Riddarholmskajen, och nutiden flåsar ett moln
af bensinångor i ansiktet på vikingarna för en dag.
A. R.
Öländska raukar. På norra delen af Ölands västkust norr om
Horns udde och nära sydgränsen af Böda kronopark finner man en
kuststräcka med af hafvet i kalkstenen utbildade kamrar och pelare,
af ungefär samma skepnad som de på Gottland allmänt förekommande
»raukarna». Dessa raukar ha först blifvit påvisade af numera professorn
Johan Gunnar Andersson, som sommaren 1894 gjorde området till
föremål för en undersökning öfver problemet om raukarnas uppkomst,
(Se Bihang till Vet.-akad. handlingar. Band 21 afd. II n:r 4, »Om
Öländska raukar» af Johan Gunnar Andersson).
»Raukarna» skrifver professor Andersson »förekomma utefter
stranden på en sträcka af ungefär 600 m., och antalet af jämförelsevis
fristående partier är omkring 120, en siffra, som naturligen efter
godtycke kan sättas några tiotal högre eller lägre.
I samlingens södra del äga raukarna sin största höjd, 4 m. eller
föga mindre. Deras högre del, som består af glaukonithaltig
asaphus-kalk, är ofta bred och bär en eller flera smala toppar af
glaukonit-fri kalk. Innanför dessa nästan fullständigt isolerade raukar och i jämn-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
