Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
205
Björnjakten i våra dagar, sedd ur jägarsynpunkt.
Reflexionerna göra sig själfva. — Man må i alla fall hoppas, att
den meningen mer och mer skall tränga igenom, att det numera, då
björnarna hotas af utrotning i vårt land, ingalunda är någon gagnelig
gärning att fälla ett af dessa ädla djur, lika litet som en björnjakt nu
för tiden kan anses såsom någon om mod och duktighet vittnande
bedrift, värd att förevigas i ord och bild. Det är med sympati och
kanske äfven med en viss hänförelse vi höra berättas om forna tiders
björnjägare, som beväpnade med en gammal ofta klickande
flintlåsstudsare eller endast med spjut eller yxa utkämpade sina ensliga envig
med den då för tiden mäktige skogsdrotten. Men nutidens björnskyttar,
som i stora sällskap omringa idet för att med mauserstudsare eller
andra moderna repetergevär skjuta till måls på den stackars nalle, då
han, sömndrucken och bländad af dagsljuset, drifves fram ur sin
sängkammare under snön — för dem ha vi ingen beundran öfrig, icke
ens om de skulle tillhöra det s. k. svagare könet.
Jag är fullkomligt öfvertygad om att denna uppfattning om
björnjakten i våra dagar delas af alla rättänkande och samvetsgranna jägare.
Det var nog också ingen tillfällighet som gjorde, att Svenska
jägareförbundet tidigare än någon annan korporation framkom med ett
uttryckligt förslag om björnens skyddande, och samma förbund har nu
än en gång tydligt tillkännagifvit sin ställning till björnfrågan genom
att lämna ett frikostigt bidrag till insamlingen för Idre-björnens
friköpande.
Om saxfängsten skulle återinföras.
I detta sammanhang kan jag icke underlåta att erinra om en annan
af vår svenska däggdjursfaunas stoltaste klenoder, hvars fortbestånd
inom landet synes ännu mer hotadt än björnens. — Jag menar lodjuret,
nordens tiger. Det är nu två år sedan Svenska Naturskyddsföreningens
styrelse ingick till k. maj.t med framställning om skydd åt detta
präktiga djur. Medan frågan fortfarande är föremål för utredning, pågår
som hittills utrotandet af de få kvarvarande lodjuren. På nyåret kunde
man sålunda i tidningarna läsa om huru en fiskare vid Åstholmen i
Tynderö s:n, Medelpad, fångat ett lodjur i trampsax och efter
långvarigt förföljande skjutit det, då det just var i färd med att afbita det
fängslade benet för att befria sig från slagjärnet (!) Hade vederbörande
myndigheter gjort sin plikt, skulle mannen naturligtvis hå blifvit åtalad
och dömd för brott mot jaktstadgan. Ty, som bekant, är enligt denna
stadga allt fångande af däggdjur med sax uttryckligen förbjudet och
kommer väl — man får åtminstone hoppas det — att så förblifva trots
den ifriga agitation, som igångsatts för saxens återinförande i öfre
Norrland. Skulle likväl det otroliga inträffa, att man beslöte sig för
att vrida utvecklingens hjul tillbaka och åter tillåta saxfångstens
barbari, ja, då kommer faran för björnens och lodjurets utrotande att bli
ännu mera öfverhängande än hittills.
T. H—l.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
