Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
213
är ett praktfullt och slösande rikt smyckadt diadem. Men diademets
stora pärla är Sjöfallet själft. . . Man bör helst ro ut och klättra upp
på klippholmarna mellan fallen, så att man har dem rundt omkring sig.
Jag står så länge, omhvärfd af deras brus, bedöfvad och betagen. Det
är musik — det är den stora jätteorgeln i våra ödemarkers helgedom,
byggd af gudarna själfva i deras vilda, strålande ungdom ...»
Skildringen af Stora Sjöfallet är i denna härliga bok, så full af
klingande melodier och rika ackord från många olika jungfruliga marker,
måhända den starkast kända utlösningen af en mättad stämning, ödmjuk
och jublande, innerlig och uttrycksfull inför naturens väldighet.
Så begifva vi oss från Lulevattnens storslagna trakter på ett kort
besök till den mindre fridmarken Peljekaise i Pite lappmark. Vi få
höra den gamle Petrus Læstadius tala om gamla tider, vi träffa
lappgubben Antsu och andra, väl värda att lära känna, vi vandra genom
understundom sydländskt yppig natur och beundra den väldiga utsikten
från kalfjället. Härifrån förestår en längre resa upp till Torne träsk
och Abisko fridmark. Här förargas vi med vår vägvisare öfver en del
turisters flacka naturglädje, fly med honom uppför älfven, »möta renar
och ripor, klättra i branterna . . . och se midnattssolens rosenklot sakta
glida fram på öfversta kanten af fjällen norr om Torne träsk». Vi få
lära känna Abiskoflodens märkliga kanjon och stanna ett ögonblick
framför några af den svenska florans allra sällsyntaste barn, den
en-bladiga nattviolen och Wahlbergelian, och slå oss slutligen ner i
solskenet för att höra »Röfvarn» — han är en god berättare — och en
humoristisk röfvare, numera förare och lots här i fjällen» — förtälja
om nalle och andra traktens uppenbarelser.
Till Sonfjällsparken i Härjedalens hjärta följa vi, en färd full af
friskhet och behag, med storartad natur och vänliga människor. Vi
göra en afstickare till Hamraparkens urskog i Orsa finnmark, där
Dalarna gränsa mot Hälsingland: »Här är fred och här är stilla —
hit skall striden aldrig nå. — Här skall yxan aldrig hugga, här skall
aldrig sågen gå. — Här bor Råndan, här är Huldrans sista saligt
stilla vrå».
Och så lämna vi den norrländska naturen, de stora måttens land,
fjällviddernas och skogsviddernas, smaragdsjöarnas, älfvarnas och
forsarnas land, där älfvar kallas för åar, medan söder ut åar kallas älfvar.
Det kan vara skönt för sörbon att komma hem igen, till mera kända
trakter; men sanna mina ord den som en gång varit i Norrland —
han längtar dit igen.
Och dock, hvad har icke naturen gifvit oss äfven i våra sydligare
landskap?! Karl-Erik Forsslund kan tala om det, vare sig han
berättar om sunnanvindarnas besök på Kilsbergens sluttning vid
Garphytte klint; om nötväckeherrskapets besvär att sätta bo i Åholmens
underbara paradis; om Ängsöns rätta herrar, fågelskrämman,
gräfsvins-galten eller de sturska granarna; eller om han förtäljer den Gotska
Sandöns underbara saga. —
Med den nya bok, om hvars innehåll jag hoppas att jag gifvit
en lockande föreställning, har Karl-Erik Forsslund ytterligare ökat den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
