Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
217
land ha kraftigt tagit till orda för åstadkommande af ett bättre skydd
för djurlifvet, grundadt icke blott på praktiskt ekonomiska utan äfven på
etiska och estetiska hänsyn. En vältalig maning i antydda riktning
utgör sålunda bl. a. den af professor A. G. Nathorst för några år
sedan utgifna förträffliga skriften »Hafva djuren rättighet att lefva?»
Samma grundtanke löper som en röd tråd genom föreliggande
arbete af den finske zoologen och djurkännaren, intendenten Rolf
Palmgren. Men under det Nathorst i sin bok företrädesvis behandlar
utrotningskriget mot hafsdjuren i arktiska och antarktiska regioner,
rör sig »Vildnaden och människan» uteslutande om den inhemska, här
närmare bestämdt den finska, faunan och de faror, som hota densamma
genom en ensidig och efterblifven jaktlagstiftning samt användandet af
förödande och omänskliga fångstmetoder. I bokens båda första kapitel,
»Om saxar och gift såsom kampmedel mot skadedjur» och »Våra
roffåglar och deras ställning i nu gällande jaktlag», bryter författaren
stafven dels öfver det af lagen tolererade grofva djurplågeri, som utöfvas
af saxgillrare och giftblandare, dels öfver systemet med utbetalande af
premier för dödande af roffåglar, hvilket han med rätta anser stridande
icke blott mot allmänt kända biologiska fakta och naturskyddets enklaste
fordringar, utan äfven mot jordbrukets välförstådda intresse. För
kråk-fåglarna fäller han likaledes ett godt ord, i det han framhåller deras
öfvervägande nytta för jordbruket och den relativt ringa skada de under
vanliga förhållanden göra på det matnyttiga villebrådet. Längre fram
i boken läses ett lika varmt som glänsande försvarstal för två bland
den nordiska djurvärldens stoltaste klenoder, björnen och lodjuret, som
i Finland äro ännu mera fredlösa och hotade till sitt bestånd än hos
oss. Af stort intresse är äfven de kapitel, i hvilka utvecklas grunderna
för en rationell sjöfågelvård i skärgården och redogöres för orsakerna
till gräsändernas och skogsfågelns hastiga aftagande under senare tider.
Författaren går strängt till rätta med representanterna för de
officiella jaktvårdssträfvandena, och de kraf han framställer på en
fullständig omläggning af jaktvården efter vetenskapliga och mera
naturskyddsvänliga grunder kunna i förstone synas nog så långtgående.
Hvarje fördomsfri läsare skall emellertid snart blifva öfvertygad om att
framställningen stöder sig på den grundligaste sakkännedom och att de
skäl, författaren framlägger för sina påståenden och förslag, äro lika
klara som oemotsägliga. Dessutom har han rustat sig med en hel
arsenal af uttalanden af andra auktoriteter på djurbiologiens och
jaktzoologiens område, däribland ett flertal svenskar.
Nu kan visserligen anmärkas, att de åsikter, författaren förfäktar,
i någon mån blifvit beaktade i den nya svenska jaktlagen af 1912.
Dock finnes i denna lag tillräckligt mycket kvar af den gamla surdegen
för att Palmgrens bok skall vara af stort aktuellt intresse för svensk
publik. Det vore därför högeligen önskvärdt, att det värdefulla arbetet
vunne allmän spridning äfven hos oss och att de många viktiga
sanningar och framtidstankar, det innehåller, komme att allvarligt
begrundas af alla, som på ett eller annat sätt ha att skaffa med jaktvård
och jaktlagstiftningsfrågor. j //__/
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
