Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
157
såsom det mest eftersträfvade jaktbytet utgöra det starkaste hot mot
de ännu återstående resterna af landets björnstam. Enda medlet att
förekomma en total utrotning — något som, för att tala med
Vetenskapsakademien i dess 1905 afgifna utlåtande i naturskyddsfrågan, bör
anses såsom en hederssak för vårt land — torde därför vara
en under en följd af år gällande total fridlysning
af björnen inom hela hans nuvarande utbredningsområde inom landet,
eller åtminstone inom de mera sydligt belägna trakter, där han ännu
förekommer eller för ej längesedan förekommit, spridd eller i fåtaliga
exemplar.»—Här följer en redogörelse för björnens nutida utbredning i
vårt land af ungefär samma innehåll som den, hvilken återfinnes i
uppsatsen »Bättre skydd åt björnen!» i årsskriften 1916, sid. 202 och
följ. samt ett uttalande om björnens relativa oskadlighet och ofarlighet
för människan.
»Ett dylikt totalförbud skulle jämväl, »heter det vidare», vara
afsevärdt lättare att öfvervaka än de nu gällande partiella förbuden. Nu
kan en björnskytt, som icke gripes på bar gärning utan hinner
undanrödja spåren på själfva jaktplatsen och bortföra sitt byte, ofta undgå
straff genom att uppgifva, att jakten ägt rum på loflig plats. Vid ett
totalförbud åter skulle i regel blotta innehafvandet af kött eller hud af
björn vara tillräckliga bevis på att oloflig jakt ägt rum, och det skulle
alltid vara förenadt med stor risk att tillgodogöra sig sitt olofliga jaktbyte.
Förfarandet med s. k. skadebjörn.
Från ett totalförbud torde emellertid undantag böra medgifvas för
afvärjande af direkt angrepp — såsom i nationalparkslagen — och för
dödande under vederbörlig myndighets kontroll af s. k. skadebjörn,
d. v. s. »björn som anfallit människor eller husdjur». Emellertid kräfva
dessa undantagsbestämmelser ett kompletterande stadgande för att de
icke lätteligen skola kunna missbrukas. Då en björnskytt försvarar sig
med att han blifvit angripen och skjutit björnen i nödvärn, måste man
efter vanliga straffrättsregler tro därpå, tilldess det lyckas åklagaren
att göra åtminstone sannolikt, att så icke varit förhållandet. Vidare
kan det tänkas, att »angrepp» framkallas genom något föregående därpå
riktadt afsiktligt förfarande från skyttens sida och att skytten därvid
anser sig vara i sin fulla rätt att döda björnen. Slutligen kan det
befaras, att man i alltför många fall kommer att söka få björnar
ansedda såsom »skadebjörnar». Frestelsen till missbruk i dessa
hänseenden skulle emellertid till största delen försvinna genom ett
stadgande att björn, som skjutes i nödvärn eller såsom skadebjörn, icke
får af skytten behållas, utan skall för myndigheterna anmälas och till
dem öfverlämnas, ett stadgande, som ju också i hög grad skulle
underlätta kontrollen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
