Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
202
artade skildringar att te sig falnad, allmänt »zoologisk», torr eller
svulstig. Det kan varå nog att påpeka, med hvilken rörelse och
poetisk friskhet Strix Bubos och huggormens tvekamp uppe i luften
åskådliggjorts, eller den diskret sinnebildliga brottningen mellan örnen,
dagens fågel med sin ridderligt öppna styrka, och bergufven, som är
skogsnattens mest fruktansvärda väsen med sin taktik af list och
plötslig öfverrumpling. Som studier från ett svårtillgängligt område äro
dessa skildringar lysande. Påtaglig är deras organiska sanning,
konstnärliga helgjutenhet — man kan icke afgöra, hvar zoologen upphör
och. poeten tar vid.
Ett minst lika högt värde besitta de idylliska partierna, de klara,
mera måleriska än lyriska naturstämningarna, bland hvilka isynnerhet
berättelsen om ett tätt snöfall öfver ödeskogen har den språkliga
konkretion och genomskinlighet, som omedelbart framkallar en synbild hos
läsaren. Det bör nämnas, att författaren på ett i regeln mycket
skickligt sätt illuderat bergufvens och de andra djurens ståndpunkt inför
miljön, blott med en följdriktig poetisk potensering af egenskaper, som
enligt diktarens rön och intuition finnas hos djuren, fast nästan
oåtkomliga för uppmärksamheten i vanlig mening. Han har icke låtit den
specifikt mänskliga och litterata naturuppfattningen glida emellan
alltför märkbart och göra landskap och djur främmande för hvarandra
och psykologin osannolik. Tvärtom är det verkligen inte utan att
man ibland vid läsningen tycker sig se på omvärlden med — ufögon.
Slutet af berättelsen har fått en representativ storhet öfver sig,
tragiken hos allt lefvande, tidens och ålderns. Man är minst sagdt förvånad
af att kunna erfara en så stark medkänsla inför en djurvarelses öde.
När till sist »Glippen», den lille tillgjorde ugglehanen med sin unga
maka bygger sitt bo öfver Strix* döda kropp i en gammal ihålig ek
och våren spirar rundt ikring som alla gånger förr, då har man
liflig förnimmelse af en äkta diktares tanke och grepp på sitt ämne.
Jag har aldrig förr funnit ett stoff af denna art behandladt med en
sådan intensitet och fördjupning som här, ett så fullständigt
tillgodogörande af dess egna inneboende resurser.
Som händelserik, besjälad, spännande skildring ur naturens för de
flesta bland oss dolda lif är denna bok berömvärd. Som ett reningens
friska bad, sedan man läst någon större mängd af det konventionellt
småmänskliga i romanerna och novellerna af genomsnittet, kan den
inte nog varmt anbefallas.
(Ur en anmälan af Erik Norling i tidningen Sverige.)
Från en gränsbygd, Strödda skildringar från trakten kring
Ed af Esaias Sahlberg. Göteborg 1916.
Om denna i alla afseenden förträffliga hembygdsskildring af jägmästare
Esaias Sahlberg heter det i ett tidningsomnämnande:
»Boken om Ed, Dalslands pärla, med dess bedårande, sagorika om-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
