Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
134
hvilket skedde 1841 genom adjunkten Mathesius i Skara. Annorstädes
än vid Mösseberg har den aldrig blifvit funnen hos oss, och äfven
där är den en stor sällsynthet. Den i somras funna växtplatsen, som
icke var densamma som 1895, utgjorde en liten fläck om några
kvadratmeters yta, men ett rätt stort antal exemplar, inalles något mer än
20, visade sig här efterhand från och med början af juli; ett tiotal
individ kunde man samtidigt se blomma.
Som namnet anger, är växten parasit på rötterna af en tistel, den
för norrlänningar välbekanta, men i Södra Sverige mindre vanliga,
synnerligen ståtliga, icke stickande borsttisteln [Cirsium heterophyllum)
med sina kappraka, upptill bladlösa stjälkar med vanligen en enda,
stor, mörkröd blomkorg i toppen och längre ned än hela, än parflikiga,
under silfverhvita blad. Bland dessa stucko nu upp de 2 — 4 dm. höga,
gulbruna, med endast få fjällika, bruna lågblad försedda stänglarna af
snyltroten, i toppen bärande ett större eller mindre ax gulhvita,
tvåläppiga blommor. NedtilL i jorden, är stängeln utvidgad till en knöl,
fastväxt vid en tistelrot.
Ett par andra arter snyltrot på andra värdväxter finnas ock i
sydliga Sverige (Skåne, Öland, Gotland), äfven de mycket sällsynta men
icke som denna inskränkta till en enda ort. För dem alla skall det
vara karakteristiskt, att de visa sig så oregelbundet olika år men
särskildt talrikt varma och torra somrar. Äfven för en yrkesbotanist
i Sverige är därför påträffandet af en Orobanche en märklig händelse,
som man icke kan göra sig räkning på att någonsin upplefva.
I södra Europa uppträda andra snyltrotsarter, stundom i massa på
odlade växter, på hvilka de göra skada, i det de såsom nästan
alldeles saknande bladgrönt suga så godt som all sin näring ur »värden».
— En vackert blåblommig art odlas som prydnadsväxt (med
bondbön-planta som värd).
Att våra arter kunna hålla sig osynliga ett eller flera år för att
därpå åter helt oväntadt visa sig, anses bland annat bero därpå att
efter fröets groning på värdväxtens rötter (utan beröring med dem gro
fröna icke) den unga plantan behöfver år för att samla nog styrka
att gå i blomning. Med blomningen och frösättningen är egentligen
individets lif slut, men åtminstone somliga arter ha förmåga att bilda
sidoknoppar och därur nya skott, dels längst ned pä stammen, dels
på därifrån utgående, nya värdrötter uppsökande birötter. Detta
tillika med frönas oliktidiga groning gör, att man kan få se blommande
exemplar på samma ställe ibland flera år i oafbruten följd, ibland
med afbrott. Det förra var fallet vid Mösseberg åren 1841 — 1853.
1917 års fyndplats, belägen i vattenkuranstaltens park, blef genast
inhägnad på föranstaltande af öfverläkaren och kamreraren, hvilka båda
visade lifligt intresse för den i många år saknade växtens bevarande.
På grund häraf och platsens egenskap af park kan man kanske hoppas,
att den icke för närvarande skall falla offer för allhärjaren — människan.
Enköping i september 1917.
E. G. Vretlind.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
