Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Litteraturanmälningar.
»Min vän fjällpiparen.» Bengt Bergs senaste fågelbok.
Mången, som läst och njutit af Bengt Bergs tidigare arbeten om
fåglar, har säkert närt en önskan, att författaren någon gång ville
berätta om fagellifvet i fjälltrakterna, där han, enligt hvad man tror sig
veta, är lika väl hemmastadd som bland Tåkerns vassar, på Stora
Karlsöns kalkklippor och vid de öländska myrarna. Denna önskan har
man nu fått uppfylld i och med den i höstas på P. A. Norstedt &
Söners förlag utgifna vackra boken »Min vän fjällpiparen».
Det är visserligen icke någon bredare och utförligare skildring af
fjällens fågellif — en sådan lofvar författaren skänka oss längre fram
— utan snarast en charmant och storstilad introduktion.
Till »förespråkare» för fjällets fåglar har författaren valt fjällpiparen,
den lilla vackert tecknade vadarefågeln af släktet Charadrius, som lefver
sitt undangömda sommarlif uppe på Lapplands fjällhedar, men under
höstflyttningen brukar visa sig vid skånska kusten och på de danska
öarna, där han alltför ofta faller offer för människornas roflystnad för
att sedan gå igen på Köpenhamnsrestaurangernas matsedlar under namn
af »Pomerantstugl». I sitt lefnadssätt företer han bl. a. den
egendomligheten, att honan, som är större och har vackrare dräkt än hanen
helt och hållet öfverlåter åt denne att rufva äggen och uppföda ungarnar
»Lahol» är den välklingande lappska benämningen på fågeln, som äfven
med förkärlek användes af Bengt Berg.
Nu är det emellertid icke så mycket själfva fågelarten såsom sådan
utan individen, författaren här lagt an på att skildra, och hvad som
föranledt honom härtill är, att han under sina vandringar i fjällen öster
om Kebnekaise träffat på en liten gräsänkling till fjällpiparehane, med
hvilken han lyckats komma på till den grad förtrolig fot, att fågeln
rufvat sina ägg i hans hand (!).
För den, som är van att umgås med vilda fåglar ute i naturen och
sett den oräddhet, en del fåglar, särskildt under en viss period af
rufningen, lägger i dagen, är det kanske icke någon så särdeles stor
öfverraskning, att ett sådant resultat kan uppnås. Men ett
beundransvärdt tålamod och stor erfarenhet och försiktighet har det utan tvifvel
kraft, och man förstår så väl den glädje och tillfredsställelse en
fågelvän måste känna inför en sådan triumf.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
