Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
160
De förträffliga bilderna eller rättare fågelporträtten — man känner
sig här frestad att omnämna dem före texten — åskådliggöra klart
och sammanhängande som på en bioggraffilm hela utvecklingen af
detta sällsamma vänskapsförhållande mellan en människa och en liten
vildmarksfågel: Först ser man fjällpiparen, full af misstro mot den
främmande varelse, som stör hans ro, använda den bland vissa fåglar
vanliga metoden att springande på marken agera vingbruten och
lemma-lytt och på så sätt afleda uppmärksamheten från äggen. Omsider lugnar
han sig dock och återgår till rufningen, och så följer närmandet dag
efter dag, steg för steg, till dess man får bevittna huru författaren,
efter att ha vunnit lille Lahols hjärta genom att bjuda på de läckraste
daggmaskar, placerar de tre fläckiga äggen i sin hand på en tunn båle
af kråkris och sedan får fågeln att återtaga rufningen och lugnt ligga
kvar på äggen, fastän handen lyftes allt högre från marken.
Att äfven fåglarna ha en utpräglad mimik och stor förmåga att
genom olika ställningar och åtbörder gifva uttryck åt växlande
sinnesstämningar, det visste man förut. Dock måste man förvåna sig öfver
de rent af talande blickar, som på porträtten lysa fram ur fjällpiparens
mörka pärlögon.
Man skall kanske kunna tycka, att det varit tillräckligt med ett mindre
antal bilder af fågeln, men då man efter hvarandra granskar de några
och femtio porträtten, har man svårt att säga hvilka af dem som skulle
ha kunnat vara borta, utan att sammanhanget i den vackra sannsagan
blifvit brutet. En del utsökt vackra landskapsvyer och lyckade
kamerajaktbilder af några andra bland fjällhedens karaktärsfàglar, såsom fjällabb,
fjällvråk och fjällgås, åstadkomma för öfrigt nödig omväxling i
illustrationsmaterialet.
Texten uppbäres af samma måttfulla och välgörande stil, som man
haft tillfälle beundra i författarens andra fågelböcker — en stil, som
alltid finner det rätta anslaget, den rätta tonen, som böjer sig mjukt
efter ämnet, som tjusar och värmer utan att någonsin skatta åt det
sentimentala. Särskildt de första kapitlen, i hvilka man presenteras
för lille Lahol och införes i den värld, som är hans, verka betagande
i sin omedelbarhet och friskhet, och de snabbmålningar af naturen
och djurlifvet uppe på fjällen, som här och där glänsa fram genom
skildringen, skulle knappast ha kunnat göras mera lefvande.
Först mot slutet af berättelsen, då det gäller att i detalj redogöra
för gången af det stora dressyrnumret, om jag så får uttrycka mig,
blir författaren en smula för omständlig, något som han emellertid
själf icke tycks vara alldeles omedveten om.
Ur rent ornithologisk synpunkt äger arbetet icke samma stora
värde som böckerna om Tåkern och Stora Karlsö och de präktiga
fågel monografierna från Öland, men det har i annat afseende ett försteg,
som icke får underskattas. Genom sitt i viss mån sensationella
innehåll har det nämligen stora förutsättningar att finna läsare icke blott
bland verkliga naturvänner, utan äfven inom en mera indifferent publik
och att bland denna väcka ökad förståelse för naturen och djurlifvet.
Det är väl också detta författaren syftar på, då han i sitt korta företal
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
