Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
70
Berglärkan och videsparven ha kommit till oss på ungefär
samma väg. Den förra har visserligen följt fjällen åt och
den senare är bunden vid skogsmarker — närmast vid
försumpad granskog. Härav framkallas ju vissa olikheter, som
även tydligt framgå ur de båda här ovan återgivna kartbilderna.
Men båda ha kommit till oss från öster, vägen norr om
Bottenhavet Denna invandringsväg har antagligen spelat en
rätt stor roll vid särskilt fjällfåglarnas besittningstagande av
vårt land, även om den naturligtvis ej är på långt när av
samma betydelse som den stora, södra vägen.
Ej så få svenska fåglar utom dem, som här ovan
behandlats, ha visat en betydande ökning i antal sedan
1860-talet. Fynden äro emellertid för spridda för att dessa arter
skulle med fördel kunna införas på översiktskartor.
Kungsfiskaren eller isfågeln (Alcedo ispidd) är en sådan främling,
som är på väg att komma söderifrån och som jag redan berört
i inledningen. Aftonfalken (Cerchneis vespertinus) håller
antagligen likt kungsfiskaren på att vandra in till oss, men
österifrån. Lärkfalken (Falco subbuteo) hör till dem som
både ökat i södra Sverige och trängt längre norrut. Rallen
(Rallus aquaticus) har visserligen länge haft burskap bland
svenska fåglar, men om honom säger Gustaf Kolthoff, att
han »under de sista årtiondena tilltagit i hög grad». Rallen
är som bekant en nattfågel, som för ett ytterst undangömt
liv och därför länge kan häcka t. o. m. rätt allmänt på en
trakt utan att bli upptäckt. Det gäller om honom mer än
om de flesta att kartorna bli missvisande till följd av vår
bristande kunskap.
Vi ha sett, att en del verkliga nyförvärv, enligt allt att
döma, tillförts vår fågelvärld under de senaste 60 — 70 åren.
Dessutom ha ej så få arter, som förut voro väl bofasta i
vårt land, ökat sina områden och därtill starkt tilltagit i
antal, några bland dem på ett synnerligen i ögonen fallande
sätt. Det ligger då nära till hands att fråga sig: är detta
ett led i en jämn eller möjligen i en ryckvis skeende
faunaförskjutning, som ständigt fortgår i samma riktning? Eller
är det tilläventyrs ett led i en rad av vågrörelser, som komma
vissa arter att ibland rycka fram och ibland åter draga sig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
