Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
78
Och går man uppåt skogen och ett stycke in, där åsen tar
vid, råkar man på en djup och rund sjö. Den är lika djup,
som kullen är hög, och lika rund som kullen är rund. Där
tog trollet sanden till kullen vid Nyckeltorpet.
Sä har markens former fordom vittnat om sanningen av
sagans händelser. Men tiden är nu en annan. Vad jöklar,
troll och isälvar uppbyggt och gjort levande, har kommit
vrångt i landskapet. Där åldrig mänsklig verksamhet förr
satt sin tribut till linjens enhet men ej förfulat och förflackat,
där börjar denna tids vilja sätta andra spår efter mått, som
äro större, våldsammare och hänsynslösare.
Vad är nödvändigt, vad är icke? det är frågan. Eller
rättare: vad kan göras att lyfta denna förändring upp ur
den påtagligaste liknöjdhet för naturlig skapelse och skönhet?
Det kan vara nödvändigt att bryta ner det bästa och
starkaste i ett stycke natur. Men det är icke nödvändigt att
prisgiv-a hela landsvägssträckor åt vägsyner, som med yxa
och spett på god tro genomföra en sådan tingens ordning,
som icke vet av vad naturlig arkitektur är värd och betyder.
Kulturlandskapet är en gång för alla dömt att underordna
sig människans vilja. Dess vägar måste rätas ut, dess kullar
genomskäras, dess backar utjämnas, dess gamla valvbroar
ersättas med raka och starka av järn och betong. Om det
så händer, att det ligger ett sådant där külligt Sandberg,
som aldrig haft en plog i sin grusiga jord, bredvid eller i
närheten, är dess öde beseglat. Den nya vägen skall täckas
och grusas. Nåväl, det måste ju ske. Men det är icke
nödvändigt, att nära nog undantagslöst dessa små sandkullar
därmed förvandlas till gapande grusschakt intill vägen. Det
finns gott om platser, där det fula och störande hade mindre
eller intet att säga.
Så är det träden vid vägen. I två hundra år har den
ensamma Viltallen stått orörd på sitt krön och bjudit
färdmannen vila och svalka. Den gren, som skuggade över
vägen, hindrade en regnpöl att torka upp lika fort som de
andra. Och så kom grenen bort. Det var den största tallen
hade, och det var den som gjorde namnet och gagnet och
var hennes enda prydnad.
Över Klevesbergen på Kålland går vägen slingrande på
en brant. Denna landsvägsbit är känd som halvöns trol-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
