Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
126
någonsin besökt. En eller annan risig och vindsliten rönn
eller al eller en miniatyrlund av aspar, som stå och skälva i
lä av en vackert formad klint, är vanligen allt vad man finner
i fråga om lignoser — krypenar, ljung och kråkris icke
medräknade.
Örtfloran är icke heller den särdeles rik men desto mera
karakteristisk: Några väldiga exemplar av Angelica eller
Laserpitium samt dungar av Lythrum salicaria, som funnit
fäste i svallgruset i skrevorna; på hällarna Sedum telephium
och i de små kärrhålen enstaka kaveldunsstånd, vilkas
blomkolvar här ute i havsbandet utvecklas till jättecigarrer av
häpnadsväckande dimensioner, samt först och sist den eljes
sällsynta men här ymnigt förekommande strandglimen {Silene
maritima) med sina vitglänsande blomklasar. Bland hällarnas
lavflora är det den saffransgula Xanthoria parietina och
Verra-caria maura-lavens sotsvarta bårder nere i svallbältet som
bilda de förhärskande färgackorden.
På flera av dessa små utkobbar finner man om våren
grågässen häckande i ett eller annat par. Jag är icke i tillfälle
att exakt uppgiva antalet av hela stammen, men säkert är
att Hartsö holmar utgöra den förnämsta häckplatsen i Sverige
för denna numera hos oss som häckfågel så ytterst sällsynta
fågelart.1
Vi fortsätta emellertid vår färd ut mellan holmarna några
km. i rak ostlig riktning och märka snart av åtskilliga tecken,
att vi uppnått de yttersta gränsmärkena mot havet.
Här är det sjöfåglarna, som ensamma härska över de kala
kobbarna, och ingen gör dem deras rätt stridig. Litet här
och där på klintar och hällar lyser det av »vitfågel», och
tordmularna, dessa genuina havsfåglar, komma i pilsnabb
flykt för att nyfiket slå lov på lov kring vår båt.
En kobbe, som i jämförelse med de lilleputtholmar, vi nyss
passerat, verkar både stor och hög, kallas Juskär eller, kanske
rättare Ljusskär (efter »ljusa», skärgårdsbons vanliga
benämning på silltruten). Vi styra kurs på den, och allt efter som
vi komma närmare, märker jag huru min vägvisare betraktar
mig med ett förväntansfullt uttryck, som om han ville se vad
min jag nu skall göra.
1 Jämför Edv. Wibeck, /’Litet om grågåsen", Sveriges Natur 1915, s. 112—113.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
