Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
181
Så här uttalar han sig om hägerns skaplynne: "För mig, där jag hela
dagar legat gömd mellan trädtopparna för att låta min kamera se sig
mätt på de ryktbara fåglarna, har hägern visat sig som en skarpsynt,
ondskefull, vresig och ovanligt vild fågel". Något som bl. a. väcker
hans uppmärksamhet är den fenomenala säkerhet, med vilken häger-
ungarna icke blott igenkänna sina föräldrar bland flera gamla fåglar,
som flygande närma sig, utan även genast förstå, om de föra mat med
sig eller icke.
Men författarens tid är dyrbar, och han måste snart lämna "hägrarnas
stad" för att ägna sig åt andra uppgifter. I märgelgraven på Torup
lyckas han finna de båda sällsynta, för Skåne karakteristiska dopping-
arterna, rödhalsade doppingen och smådoppingen, av vilka han meddelar
charmanta fotografier.
Vid Bosjö kloster vid Ringsjöns strand hälsar han näktergalen väl-
kommen i en vacker prosadikt, men när han ser sig om efter den lilla
mästersångarens bo, lyckas det ej ens för hans tränade öga att finna
det. — Då — här kommer åter ett för författaren särdeles betecknande
drag till synes — gör han en tripp över till Danmark, varifrån han
återvänder till Bosjö kloster i sällskap med den världsberömde näktergals-
kännaren pastor Barfod, som hjälper honom ur hans dilemma. — Och
så blir även näktergalen värdigt representerad bland kamerabilderna av
skånska fåglar.
Blåkråkan, den praktfullaste av alla svenska fåglar, var för ej så
längesedan spridd över stora delar av vårt land. Numera har hon
avtagit i oroväckande grad och häckar endast på några få ställen i Syd-
sverige, huvudsakligen Skåne. Till ett av dessa, ekskogen på Göinge-
holms gamla herresäte, få vi göra författaren sällskap och njuta anblicken
av den underbart vackra fågeln: "Hon slog till på en torrvit gren och
satt där stilla, som ville hon låta sin skönhet badas av solen. Hennes
mantel var brun och röd som karneol. De sidenglänsande fjädrarna på
huvudet och bröstet skimrade i ljusaste blått och grönt som ytan av
bleka opaler. När hon lättjefullt sträckte sin vinge, lyste det av kobolt
och azur. En sagans fågel blå var hon, där hon stilla dröjde på sin vita
gren i den gröna skånska skogen, en österländsk prinsessas burfågel,
som rymt ur gyllne galler".
Säkert är det icke utan avsikt som författaren gömt storken till sist
såsom den utan gensägelse förnämligaste och mest genuint skånska av
skånska vildfåglar. Efter en essayartad inledning rörande ursprunget till
storkens höga anseende bland människorna bjuder han på en såväl till
stil som innehåll överlägsen skildring av de skånska storkarnas som-
marliv, deras strider om boplatserna, vården om ungarna, deras pro-
viantering i kärr och sankmarker o. s. v. Särskilt storstilad är själva
introduktionen till skildringen, vari förf. låter storkhären vid vårens an-
nalkande bryta upp från Afrikas jord och under tåget norrut sprida sig
till sina häckplatser i Asien, Syd- och Mellaneuropa. Till sist återstår
endast en liten falang av storkar, som styr kosan över Östersjön till
det skånska landet. Över Söderslätt och Käflingedalen hålla de inne,
medan den ena efter den andra lämnar ledet för att uppsöka sin gamla
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
