Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
68
joner, blivit stillastående på en klipphäll i en avsides vrå av
oceanen. Vart taga familjernas söner och döttrar vägen?
Lockar dem deras medfödda kärlek till den kyliga värld de
aldrig skådat? Det är nog så. De möta väl under
vandringen över havet det stora tåg, som kommer dragande
därifrån, och uppslukas av det. Men de andra, de kunna väntas
åter till Knappen lika säkert som vårens vindar!
På Klövskärs fyr intill Soteskär bodde på 1880-talet en
fyrmästare vid namn Boman. Denne har i ett brev till en
känd fågelvän i Göteborg lämnat ett intressant bidrag till
soteskärslunnarnas historia. »Jag har talat vid gamla fiskare-,
säger han, »som påstå sig ej ha sett lunnefåglar vid Soteskär
före 1838 (!). Sedan dess ha de funnits här varje år.
År 1838 (1837?) blev det ovanligt mycket med is och snö,
den stora isvintern, som folk kallade den. Kanske var det
då lunnarna kommo hit för första gången och sedan funno
för gott att återvända.»
Det kunde således tyckas, som om upprinnelsen till den
nuvarande kolonien icke är av så gammalt datum. Men i
så fall är det knappast fråga om någonting annat än ett
längre eller kortare uppehåll i en bebyggelse, som räknar
anor från den dag bohusskären stucko upp över havsbrynet.
Fåglarna på Knappen voro sina gamla traditioner trogna.
De bodde i sin rämna från fordom och kläckte som sagt
i samma antal. De voro väl också lika rara de alltid
varit. Man är liksom väntad, när man kommer. De
närma sig utan fruktan. De gingo i flykten så nära inpå
oss, att vi sågo dem rakt in i deras små skinnkantade ögon.
De äro korta och tjocka och huvudet sitter så tätt vid sin
kropp som en kork i en flaskhals. Kanske äro de också
litet korkade. Näbben är något särskilt för sig. Den är
hög och platt likt ett dolkblad och försedd med en konstigt
veckad kapsyl i rött och gult. De flyga alls icke illa, trots
den lustigt otympliga sillfjärdingsfasonen. Deras tunna
ving-lappar äro smala som fenor, ett slags revade segel för storm
och oväder. De ha blott en led mer än andra vingar,
tycker man, och detsamma tycker man om stormfåglarnas
vingar. Det där är endast en synvilla. De förstärka stjärtens
styrapparat på ett egendomligt sätt. De stötta den vid
sidorna genom de bakatsträckta benen med simhuden utspänd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
