Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
144
Ungefär mitt i Härjedalen reser sig i ensamt majestät en
väldig bergjätte vid namn Sonfjället. Även under sommaren
är hans hjässa ofta täckt av snö, och den ovane resenären
får även under varma sommardagar köldförnimmelser, då han
kommer i hans närhet. Sonfjället är ett vilt och sterilt fjäll.
Inga praktfulla fjällörter pryda dess branter och hedar. Endast
krypljungen med sina ljust rosenröda blommor och
fjäll-ljungen med blåvioletta klockor giva här och var litet liv åt
den grå stenuren. Litet längre ned vidtager fjällskogen med
sina knotiga, stormpinade träd.
Här på Sonfjället, varmed geografiskt sett betecknas ett
komplex av fyra —fem kalfjäll med mellanliggande dalar, har
björnen haft en av sina sista boplatser i mellersta Sverige.
Befolkningen i kringliggande socknar har vetat utav honom,
tält om honom med den nästan vidskepliga vördnad man
ägnar vildmarkens mörka konung och endast sällan dödat
någon av hans släkte. Björnen gjorde ock sällan människan
skada genom att riva något av hennes kreatur; hände det
någon gång, att han kring Bartholomeitiden i upphetsningen
rev några får, tog folket sig ej så nära därav, att det fordrade
öga för öga och tand för tand. Ingen ansåg sig för en
sådan saks skull bragt till tiggarstaven.
I full insikt av att ett dylikt fridens tillstånd dock en
gång kunde ta slut och att det då kunde vara bra att ha det
säkerställt för vännen Nalle beslöto regering och riksdag att
avsätta en del av Sonfjället till nationalpark, inom vilken
djur och växter skulle få leva sitt eget liv utan människors
störande inverkan.
De skrivelser och tidningsnotiser, som till följd härav
offentliggjordes, hade mycket ödesdigra följder.
Sonfjälls-björnarna blevo i hast skildrade som verkliga mordänglar,
och ryktet om deras blodtörst och vildhet spreds vida
omkring. Under hela 80-talet var jag i dessa trakter om
somrarna, och trots att vi bland våra hantlangare hade
befolkningens yppersta jägare och fångstmän hörde jag knappt
talas om björnarna en gång. Men nu skulle dessa så
fruktansvärda vordna skadedjur utrotas. Det sköts en björn,
det var en hane. Följande vinter sköts inne på
nationalparken en hona och hennes två ungar. Vintern därpå föll
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
