Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
230
Från de gamla vandalernas land. I Algutstorps socken vid
Vårgårda, Älvsborgs län, i en vacker skogsmark, benämnd Ekeliderna,
finnes å en av de högsta bergknallarna ett stenblock, som sedan urminnes
tider av bygdens folk kallats »Bligarestenen». Denna sten, ungefär 1
meter tjock och med cirka 5 kvm. yta, var upplyftad på flera, en halv
aln höga stenar.
En natt för ett par veckor sedan — det var under sistl. febr. — har
denna sten blivit störtad från sin upphöjda plats, i det att »benen»
under detta verkliga jättebord slagits undan.
Denna sten och denna utsiktsplats har av de flesta i bygden aktats
högt, varför tilltaget att bringa det säregna och vackra minnesmärket för
alltid ur världen anses som mycket rått och tanklöst, skriver en
meddelare till Aftonbladet.
En märklig lövskogsrelikt i Hälsingland. I Svenska
Turistföreningens nyligen utkomna årsskrift för 1923, vars innehåll
huvudsakligen är ägnat åt landskapet Hälsingland, läses en synnerligen
välskriven uppsats av filosofie doktor Bertil E. Halden om en
intressant lövskogsrelikt, kallad Lindefallet och belägen i Enångers socken
NV om Söderhamn. Den lilla lunden, som växer på en av rännilar
genomsilad klappermark, ej såsom man skulle kunna tro, på sydsidan,
utan på nordostsluttningen av ett berg och kringgärdas av tät
granskog, skildras av förf. bl. a. med följande ord:–––-— Ett fragment
av en sörmländsk slottspark med åldrade lövträdsstammar, glest
utplanterade i en väl planerad terräng, en grönskande liten väg, en
bäck, som förlorar sig i den mjuka mattan. Alltsamman i bisarr
förvildning — igenskogat som hälsingen säger–––— Över en hundraårig
granskog höja sig bortåt ett femtiotal rakvuxna, grovstammiga lindar.
Deras kronvalv nå oftast mer än 20 m. över marken, betydligt över
granskogen, och detta fastän många av dem äro toppbrutna. En lönn
mäter vid brösthöjd omkring 160 cm. i omkrets och räcker också med
sin topp över de närmaste granarna. Den största alm, jag funnit å
Lindefallet, håller 118 cm. i omkrets och når 13 meter över marken.
Även vanligare lövträd finnas här. Insprängda i granskogen, som i
täta led ryckt in i luckorna mellan de åldriga lindarna, stå asp,
masurbjörk och glasbjörk samt trädformigt växande gråal och klibbal ...»
Bland busk- och örtartade växter, som träffas på Lindefallet nämner förf.
olvon, måbär, try och tibast, Crepis paludosay Monotropa, Goodyera
repens, den sällsynta skogsfrublomman (Epipogum aphyllum), anträffad
1921, samt några nordliga former, såsom Eriophorum alpinum,
Mulgedium alpinum och dvärglummer (Selaginella).
Dr Halden anser, att Lindefallet utgör en relikt från en period, som
ligger minst 3,000 år tillbaka, och att det är det ståtligaste
minnesmärket i sitt slag icke blott i Hälsingland utan helt visst i hela
Norrland. Han vädjar också till Hälsinglands folk att söka göra något för
Lindefallets bevarande.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
