Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
14
Att växterna ofta ha det svårt på alvaret ser man därav,
att det är så många individ, som dö bort. Särskilt
groddplantor och yngre individ förgås i stort antal. På det skarpare
alvaret blir också antalet växtindivid aldrig så stort, att ett
slutet vegetationstäcke kan uppkomma. Men de individ, som
få fortleva, behöva då ej trängas med varandra, de behöva
ej vara utrustade för att reda sig i en konkurrens om
utrymmet.
Alvar-växterna böra vi nog i huvudsak anse vara växter,
som ha förmåga att växa på den föga gynnsamma
alvar-marken, men som sällan uppträda på andra bättre växplatser
därför, att de där ej kunna reda sig i konkurrensen med
andra arter om utrymmet.
Marken och växtsamhällena på alvaret
Det säregna i alvarets växtliv är emellertid ej blott detta,
att floran räknar så många exotiska medlemmar. Det sätt på
vilket arterna uppträda, huru de växa tillsammans och bilda
samhällen, och huru härvid markens olikartade beskaffenhet
gör sig gällande, är även av stort intresse.
Att det är vattentillgången i marken, som framförallt
bestämmer vegetationens utbildning, låter egendomligt för den,
som en varm sommardag besökt alvaret och vandrat fram över
så gott som överallt den mest torra mark. Men alvaret under
vinterhalvåret är någonting helt annat. Är ej marken frusen,
får man då på stora sträckor pulsa fram i en sörja av grus
och märgeljord eller vada genom stora vattensamlingar.
Alvaret sluttar till stor del svagt åt öster, så att ditåt
avrinner det mesta av vattnet. En dränering sker också
därigenom, att vattnet rinner ned i sprickor och föres bort genom
underjordiska avlopp. Av stor betydelse är emellertid, att
topografien och grunden ofta äro sådana, att ingen dränering
kan komma till stånd. Kalkklippans yta kan vara smått
vågig, eller sluttningen mot öster avstängd av ett moränparti
eller en strandvall. I ytterst flacka, skålformiga sänkor, »vätar»,
blir vattnet stagnerande, tills det genom avdunstningen under
sommarhalvåret försvinner fullständigt eller till betydlig del.
1 de smärre vätarnas djupare partier kan vattnet stå kvar
ett stycke in på sommaren, men på högsommaren är det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
