Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
46
föreställning om berggrundens brokiga beskaffenhet.
Förhärskande bergart är den i dessa trakter vanliga grå gnejsen
och ådergnejsen, ofta med nästan lodrätt stupande skiktning.
I det bergparti, som utgör bildens bakgrund, framträder en
ovanligt markerad svart dioritgång, som på avstånd något
påminner om en stelnad lavaström. Vidare är att lägga
märke till det underligt formade, ljusa klipputsprånget å
bildens mitt, vilket består av en mera granitisk bergart, och där
jämväl ett par jättegrytor kunna skönjas.
Bland Stenviks jättegrytor stanna vi först vid de minsta,
»dvärggrytorna», fig. 4. Det är den övre av de båda på
bilden synliga, den som fått en tändsticksask såsom mått, som
påkallar mest uppmärksamhet. Den står otvivelaktigt nära
minimistorleken för sådana bildningar: diametern är 13 cm,
djupet 28 cm. Och dock är den verkligen en cylindrisk, fint
ursvarvad jättegryta. Märklig är bottnens form. Den är
nämligen ej skållikt rundad, såsom ju annars är vanligt, utan har
en upphöjning i mitten, ungefär som en buteljbotten, om än
icke alldeles så regelbunden. Man kan härav förstå, hur små
de löpare varit, som roterat i grytan; underbart, att de kunnat
åstadkomma en sådan effekt inom så litet svängrum. Den
andra dvärggrytan är mera oregelbunden och därför av mindre
intresse. Platsen för dessa små grytor är NV om den förut
omnämnda inre bassängen å fig. 2.
När man ser dvärggrytan på den avslipade, rätt starkt
sluttande hällen, må det ju förefalla märkvärdigt, att den skulle
ha bildats på ett sådant underlag. Men säkert är bergytans
form nu en annan än den var, då grytan började utarbetas.
Här måste ursprungligen funnits ojämnheter, som gynnat
jättegrytbildningen. Vilja vi se detta ännu i dag bestyrkt, söka vi upp
det jättegrytparti, som fig; 5 avbildar. Dess läge kunna vi finna
å fig. 3, på bergsplatån i bakgrunden till vänster om dioritgången.
Vi komma alltså till ett högre beläget område, 10 — 12 m. ö. h.
Här kan man ännu skönja, hurusom förefintliga gropar och
sprickor i berggrunden främjat eller rent av betingat
uppkomsten av jättegrytor. Egendomligheten i denna bergytas
relief framträder särskilt vid jämförelse med strandens
avslipade klippor (fig. 4). Vad kan ha varit orsaken till att denna
ursprunglighet i bergytans form blivit så pass väl bevarad?
Enligt min tanke är förklaringen att söka i en relativt hastigt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
