Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
T8
varen sett örnarna flyga dit med färska tallkvistar. Ungarna
borde nu vara halvvuxna. Vi funno snart det väldiga nästet,
där det vilade mitt i kronan av en jättetall. Men till min
sorg var det tomt. Hela redet var fodrat med tallkvistar,
som ännu voro friska och gröna. Säkerligen hade en av
lapparna, som på vårflyttningen färdas upp genom Sildutdalen,
som vanligt tagit äggen för sin arvfiende.
Jag praktiserade upp kamera och stativ i boet/som var
så stort och starkt, att det bar mig utan risk. Stående i boet tog
jag så en bild av örnarnas utsikt upp mot Sildutdalen — i
sanning en utsikt värdig de kungliga fåglarna! Dalen med sin
breda älv, de skogklädda sluttningarna och fjällen, dragande
upp mot riksgränsen, där en norsk fjälltinne stod snövit i fonden.
Vi funno sedan också det andra boet, där nybyggaren
fångat örnarna. Det var en smula förfallet och hade
tydligen länge stått öde. Men småfolk hade flyttat in i den
övergivna kungaborgen: ett par tornfalkar — f. ö. sällsynta
fåglar på denna nordliga breddgrad — hade sina ägg i en
hålighet i boets ofantliga rismassa. Då jag vid ett senare
besök i Sildutdalen fotograferade falkarnas bo, innehöll det
fyra små ungar och ett ännu okläckt ägg. Bredvid ungarna
låg en nyligen fångad liten sork med huvudet avätet.
När vi vandrade däruppe under örnarnas furor, kom
verkligen en ensam örn flygande över dalmynningen. Han
svävade länge över fjället Bäno och försvann till slut bortom
krönet. — Utplundrade bon! En och annan gammelörn,
som drager hemlös över sitt arvland. Ännu till en tid, men
snart är sagan slut, och vår stoltaste fågel är försvunnen.
Från Vuoggatjålme gjorde jag till slut ensam en tur på
tre dygn in mot centrum av det stora fjällområdet, till
Gardejaure vid foten av Kustarakaise. Vägen dit tog jag över
Tjidtjak, återvägen över Arfotjåkko och genom Sildutdalen.
Kustarakaise från Gardejaure — det var den mörkaste och
vildaste tavla, jag ännu sett i Lappland. I förgrunden den
ödsliga sjön med stränder av hemska stenskravel, där
björkskogens översta utposter stå glesa och tvinande. Och bortom
vattnet Kustars svarta vägg, en kilometer ställd på kant, för
att tala med Kipling. Över den öde borgens krön lyste
vita snöfält under framvältrande blygrå molnmassor.
Den avlägsna del av det stora Lappland, jag under dessa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
