Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
93
han finner henne »ensam bland klipporna uppe i molnen och
de tjutande glaciärvindarna.» »Plantan var liten och svag
och tydligen uttröttad av sina ansträngningar — men det
var då som jag förstod dess ideala karaktär och såg dess
ädla uppgift och särskilda ära bland all jordens härlighet.»
Mossorna äro i hans ögon »ödmjuka väsen», De äro
»jordens första nådegåva, som under tysta smekningar
beslöjar hennes nakna stenar; väsen uppfyllda av medlidande,
vilka med sällsam vördnad täcka förfallets och förstöringens
skamliga ärr.» — »Och liksom mossorna äro jordens första
välsignelserika gåva, skola de också giva oss hennes sista
skänk. Då andra växter och träd icke mera gagna oss, kunna
de mjuka mossorna taga upp vakten kring vår gravsten»
Ruskin stannar emellertid icke vid det blotta analyserandet,
utan syftar innerst att nå fram till en sammanfattande
överskådlighet, som når sin höjdpunkt i det intuitiva skådandet,
den intuition, som är »styrkans vila».
Han är mästare i att giva oss totalvyer. Han säger på
ett ställe: »De kartor, den moderna vetenskapen hopställt,
omfatta på ett litet rum en väldig mängd kunskaper, men
ända har jag icke sett någon karta, som givit en bild, efter
vilken man någorlunda kunde föreställa sig de motsatser,
vilka finnas i den fysiska karaktären mellan söderns och
nordens länder. I enskildheterna äro vi medvetna om
olikheterna, men vi sakna den omfattande blicken och
hållpunkten för att förnimma dem i deras helhet. Vi veta, att
stålört växer på Alperna och oliver på Apenninerna; men
detta oaktat kunna vi icke tillräckligt föreställa oss jordens
brokiga mosaiktäcke, som en flyttfågel ser, varje olikhet mellan
stålörtens och olivens hemland, sådan stork och svala
uppspana dem ur fjärran, där sciroccon gungar dem. Låtom
oss ett ögonblick göra ett försök att svinga oss upp ändå
högre än deras flykt.»
Det skulle taga för mycket utrymme i anspråk, om vi här
skulle citera fortsättningen av de nyss anförda raderna. Vi
få nöja oss med att konstatera, att den överblick han skänker
oss över vårt gamla Europa från sin tankes svindlande höjd,
är storartad, och så hänvisa våra läsare till sidorna 34—36
i det arbete, varur vi förut hämtat de flesta citaten: »Vad vi
skola älska och vårda.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
