Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
168
i södra Vättern till den s. k. Vätterissjön, som sträckte sin sydligaste
vik ända till Tabergs fot. Till Vätterissjön höra äoliska bildningar på
dess stränder. I barrskogen mellan Flahult och Taberg har jag 1917
i stenigt issjögrus funnit vackert vindslipade stenar från denna tid.
En kort men lika konkret och modern framställning av växtvärlden,
dess samhällen och utvecklingshistoria lämnar det unga naturälskande
Jönköping en ledning, till vilken en äldre generation, som mera på måfå
fick trampa vildmarksstigarna kring sin skolstad, av hjärtat lyckönskar.
Bebyggelsen i Södra Vätterbygden som helhet går tillbaka på den
yngre stenåldern, men i själva det nuvarande Jönköping först på
bronsåldern. Staden bestod då av två byar, de nuvarande Rosenlunds- och
Torpa-områdena. Man bör läsa och begrunda författarens skildring av
Rosenlundsområdet, ej minst hans översättning av en småländings latinska
tal omkring 1670 över Höga Gärde, det åldriga namnet på Rosenlund:
»I öster ligga åkrar och staden närgränsande ängar, bland vilka Höga
Gärde ej må ställas i sista rummet, ty det överflödar av alla slags vilda
växter och frukter i rik ymnighet samt smeker örat med de ljuvaste
toner av kringflygande fåglar. Det har utseende av ständig trädgård,
och när tid och omständigheter det medgiva, skyndar stadens ungdom
dit i hopar. Bördigheten är så stor, att boskapshjordarna, ehuru talrika,
icke saknar föda varken sommar eller vinter. >
I dessa lövängar och lundar har legat ett betydande fält med
bautastenar och på fynd rika gravar från brons- eller järnåldern eller från
bådadera. Den härliga naturen och den lösa, kalkhaltiga jordmånen ha
tillsammans dragit fornfolket till sig.
Av denna härlighet återstår nu ej mycket. Vättern har i postglacial
tid, därigenom att norra delen av dess bassäng höjes mera än den
södra, stjälpts över något mot söder, ätit sig in i stranden; endast på
1700-talet beräknades förlusten på Rosenlundsområdet till 60 à 70
tunnland, och den återstående lövängen har fått maka åt sig för villor.
Man tänker ovillkorligen på, att här skulle man kunnat som park
bevara åtminstone ett stycke av den tjusande förening av natur och
fornhistoria, som nu annat än i fragment är så ytterligt sällsynt, men som
en gång varit utmärkande för en viktig del av vår bebyggelsehistoria,
den med lövängen som ram. Bjurulf framhåller t. ex., att man med
strandskoningar kunnat rädda mycken mark undan Vättervågornas
angrepp. I stället har man en gång låtit sig angeläget vara att vanställa
ett av bygdens stoltaste fornminnen, domarringen i Ulvstorpsskogen,
genom att i och runt densamma plantera granskog.
Fallet är tyvärr ej enastående. Den berömda skeppsättningen vid
Blomsholm nära Strömstad står nu enligt uppgift i en tät kulturungskog
av tall. Då man vandrar i den lika täta och risiga som fula
gran-kulturskogen vid Skelderviken, stöter man mitt i densamma på en mäktig
bronsåldersgravhög. Låt oss ej tala om de skånska gravhögar som
planterats med gran eller uppländska med lärk.
Den sakrika framställningen av Jönköpings byggnadshistoria med dess
olika skeden av kloster-, kåk-, slotts-, ruin- och industristad illustreras
av en serie kartor från just dessa 5 perioder av alldeles särskilt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
