Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
20 Bertil Lindquist
ekskogarna äro resultatet av en sen tids kulturingrepp, och de kunna
näppeligen lämna oss en fullt pålitlig bild av den subboreala tidens
yppiga och av kulturen helt oberörda skogar. De mest ursprungliga
ekskogarna i landet äro väl de skogsfragment, som utbildats på
rasmarker, "urmarker", eller på sådana sluttningar, som icke tillåtit
någon mera intensiv exploatering i hushållningens tjänst.
Ekskogarna fördelas med hänsyn till skogstypen och
markvegetationen på tvenne stora huvudgrupper, ängsekskogar och hedekskogar.
De nutida ängsekskogarna äro ibland rester av äldre tiders
naturskogar, men ha i andra fall uppkommit i sen tid ur gamla lövängar eller
äro rent av produkter av en modern tids skogskultur. De äga en yppig
markvegetation av bredbladiga örter och lundgräs och ha merendels ett
väl utbildat buskskikt av hassel, hagtorn, olvon och på de bästa
markerna även Cornus sanguinea, Buskskiktet har likväl i stor
utsträckning i de efter moderna principer skötta skånska ekskogarna helt
slopats eller ersatts med skottskog av bok. Ängsekskogsflorans
karakteristiska markvegetation utgöres på våren av vitsippor, gulsippor,
hålört o. a., men på sommaren av högväxta örter sådana som nässlor,
kirskål, humleblomster och bingel. I mellersta Sverige, där
ängsekskogarnas natur av gamla igenväxta lövängar ofta är tydlig nog, når
markvegetationen sällan samma yppighet som söderut. Man finner
en del arter, vilka äro mera typiska för lövängen än för ekskogen. —
Särdeles rik är örtfloran i de sydsvenska ekskogar och ekblandskogar,
som förekomma såsom fragment i vissa rasbranter och på starka
sluttningar. De innehålla mången gång lövskogselement, vilka ej alls äro
vanliga i ängsekskogarna. En liknande rik undervegetation finner
man också på kalkrika marker i skärgårdarnas ekblandskogar.
Kulturens inflytande på ängsekskogens markvegetation spåras
framför allt i ört- och gräsmattornas ganska enhetliga sammansättning:
ett fåtal arter dominera ofta stora arealer och synas genom
anpassning till de genom den moderna skogsskötseln väsentligen förändrade
förhållandena ha vunnit en fullständig seger i konkurrensen med
övriga skogselement. Särskilt utpräglad är denna förändring i de skogar,
där buskskiktet avlägsnats eller där ett sådant aldrig förekommit;
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
