Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
a2 Severin Schiöler
stån ren matta av myskmadra i den gröna halvdagern (fig. 10). Man
var med ens försatt till en helt annan värld än den som bredde sig nere
i djupet med sina mossor och karga ris! Snarast något som påminde
om en klipplund på en Mälarö!
Samma intryck höll sig de första stegen åt norr utför den lilla kulle
uren här bildade. En liten grön fläck med örnbräken, trolldruva,
hässlebrodd (Milium effusum) och Calamagrostis-blad i slokande
ruggar, samt ett par små men friska hasselbuskar, allt skuggat av några
resliga lindar och lönnar. Men nu började granarna tränga på. Den
sällsynt vackra klipplunden övergick hastigt i en vanlig
blandskogsbacke, där ett litet stycke bort de sista resterna av lövdungens lind
och hassel brottades med björk, asp och övermäktiga granar.
På marken skvallrade en och annan rosett av blåsippsblad och någon
enstaka fruktståndare av vårärt om vad våren bjudit häruppe.
Gökärt och häckvicker saknades inte heller. På en liten fläck i brynet mot
den nakna stenmuren, ökenuren, blommade skogsvialen (Lathyrus
silvestris) som bäst. Och ymnigheter av getrams lyste friskt grönt
från en hylla på kammaren i höjd med trädtopparna.
Våckelberget är, mindre genom sin egen utformning än tack vare det
sydliga inslagets vackra utbildning och ovanliga koncentrering, ett av
de vackraste sydberg man gärna kan få se. Detta är så mycket
märkligare, som det numera fridlysta berget tidigare behandlats mycket omilt.
De ädla lövträden ha huggits till slöjdvirke. Vårfloran har tidvis fått
tjäna som vårbete för getter. Det; är ett under att så mycket ännu
finnes kvar — ett under, att inte den alltid påträngande granen efter så
god hjälp erövrat hela urens kron.
Det i början nämnda Hykjeberget, eller — som det heter
på nutida Älvdalsmål — Hojkberget, ligger något nordligare och
framför allt betydligt längre väster över, inåt höglandet, än fallet är
med Våckelberget. Medan sydväxtförekomsten på detta senare ligger
c:a 250 meter över havet och 50 meter över det nedanför utbredda
slättlandet, når Hykjeberget med sin hjässa nära 600 meters höjd, och
sydväxtförekomsten torde ligga på c:a 500 meters höjd samt något
hundratal meter över dalbottnen nedanför. Älvdalen, den naturliga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
