Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Norrländska lustgårdar 41
ha besöken ogjorda, och har man blott tillräckligt tjocka strumpor,
klarar man sig skapligt mot den flygande otrevnaden.
En snabbteckning av några bland våra mer kända sydberg torde i
sin mån belysa vad som här sagts om sydbergens allmänna drag. Jag
skall då börja med ett tämligen sydligt: Våckelberget i Envikens
socken, några mil nordost om Falun.
Om man från Envikens kyrka tager vägen norrut genom det
dalstråk, som upptages av sjön Balungen och dess avlopp, färdas man
genom ett ganska vanligt svenskt landskap, inte allt för frodigt, inte
heller alltför magert. Den långa förkastningsbrant, som efter hand
framträder på vänster hand, förefaller också tämligen ordinärt svensk. Man
väntar inget särskilt därav. Då man nalkas sjön Balungen, blir
landskapet kargare — sand och myrar. En halv kilometer norr om
Bal-ungstrand tar en liten stig av åt vänster över de flacka, glest
tallbevuxna myrarna, tätt norr om Stora Våckeltjärn. Rätt fram är ett hål
i den gröna skogskappa, som täcker den förut nämnda
förkastningsbranten. Här är branten liksom urgröpt till ett kraftigt stup, och
nedanför skymtar en ej mindre kraftig block-ur över martalltopparna.
Uren är naken, de väldiga blocken synas klart på långt håll. Men
ovanför, tätt under stupet, lyser det friskt och lummigt grönt. Detta
är Våckelbergets i bygden sedan gammalt namnkunniga lustgård.
Stigen buktar fram över torrare skogsmark, når rasbranten och letar
sig på sned uppåt över blocken. Den är besvärlig nog, men likväl
bästa vägen. Själv tog jag emellertid en annan väg, första gången jag
var där uppe. Följde urens nederkant ett stycke förbi stigen och
klättrade sedan rakt upp. Det hade sina sidor. De nedersta blocken voro
stora som kullvräkta torpstugor, med gröna vattenhål mellan. Men
upp kom jag i alla fall till hammaren, tätt söder om "lustgården",
kröp under en obehaglig, valvlikt framhängande klippa — och stod
plötsligt vid urens högsta punkt, en åt tre sidor sluttande,
kulleliknande platå, skuggad av några kraftiga, vackra lindar, De nedre,
slokande grenarna nådde ut över den nakna urens block och grova flisor.
Men ur myllan och fallförnan under dem växte en gles, men frisk, nä-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
