Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
a a Severin Schiöler
startpunkten för ett besök vid berget, ligger på c:a 230 meter, och man
har under färden ett mycket starkt intryck av stigningen. Särskilt
sista stycket innan man når byn Klitten, där vägen i tvära slingor
klättrar uppför den branta sluttningen. Men i dag når man likväl i
bil ända fram till Hykje fäbodar, mer än 500 meter högt. Så bekvämt
färdades näppeligen Linné och hans disciplar hit upp.
Det är ett egenartat landskap, som möter främlingen häruppe.
Rymden välver sig lätt och hög över den gräsrika fäbodbacken med dess
låga gråa stugor och lador. Runt: om skymta skogstoppar och
tvärhuggna, stupande bergknallar. Den barska profilen, som rätt österut
kikar upp bakom fäbodbackens träd, är Linnés klassiska sydberg.
Stigen till sydbergsbranten övertvärar, innan den når berget, en
utomordentligt frodig bäckdal, där blå Mulgedium blommar i manshöga
klungor. Det är lockande att dröja kvar här och se vad som för övrigt
spirar i den vattensjuka sänkan. Men branten där uppe har likväl
första inteckning i intresset. Alltså vidare! Uppför och uppför bär
det, genom tämligen ung, tät och risig barrskog. Äntligen skymtar
hammaren, nästan lodrät och kusligt hög. Sextio meter, säger min
följeslagare, en bonde från byn Klitten. Han har varit uppe med häst
vid sin fäbod och begagnar nu tillfället till en visit vid den sällan
besökta branten.
Måttet stämmer nog på ett ungefär. Och stupets längd är inte
mindre imponerande. Bortåt en kilometer. Uren därunder är lika
mäktig, ehuru materialet, åtminstone här i överkanten, är mindre groft än
vid Våckelberget — skarpkantad skärv och måttliga block. Bredden
på den översta, mindre skarpt lutande delen är också större. Skogen
är delvis grov, gran mest, men även tall, björk, asp, sälg. Sydväxterna
ser man till en början ej mycket av. De försvinna i denna alldagliga
skogsmark. Något som liknar den vackra, slutna klipplunden på
Våckelberget finns inte här. Det sydliga elementet i floran är upplöst i
splittrade fragment, insprängda här och där i skogsmarken eller i
hammarens sprickor och på dess sparsamma, smala hyllor. Men det finns
där i alla fall, om än det mesta är fåtaligt och sparsamt. Framför allt
varsnar man ju linden. Det kan vara ett litet ljusgrönt svall av lind-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
