Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
c(> Rut ger S ernander
lertid, synes det mig, utan vidare använda för de öppna fälten. Men
var få ett topografiskt namn på träd- och buskgrupperna? I
anslutning till Ålands-lövängarnas monograf Palmgren och hans term
runnor för hasselbuskarna samt den språkliga utredning, Br. Sjöros
meddelar i samma arbete, upptar jag här, såsom jag redan gjort på
Uppsala universitets växtbiologiska seminarium, från de östsvenska
dialekterna ordet runna, pl. runnor. I gammalsvenskan
finnes formen runne. Aasen definierar i sin Nordisk Oldbog »runn,
runne m.» med »Busk, Klynge af smaa Trær (Hasselrunn,
Sejlerunn).»
»Löfängen», säger jag i min bok »Sveriges växtvärld», »åtnjuter
genom sin prägel av rikedom och yppig fägring, som starkt
kontrast-verkar mot de stora barrskogarnas och de uppodlade slätternas
monotonitet, ett alldeles särskilt anseende bland vår allmoge. Sällan
finner man i södra och mellersta Sverige någon bygd, där icke en viss
löfäng sedan generationer tillbaka utgjort en kär vallfartsort för
ungdomen, en omtyckt plats för dans och lekar.» — Glömmas bör ej, att
bakom vissa av dessa glättiga danser och lekar stå vissa av den grå
forntidens kulthandlingar och riter, som ägnades märkesträden och
konstiga blommor, representanter för alstringskraftens och
befruktningens makter.
Lövängen är, som Campbell, Hesselman, Palmgren, Sernander,
Sjöbeck, Säve m. fi. i olika skrifter framhållit, i sitt nuvarande skick
en dyrbar återstod av forna tiders lanthushållning.
I hägn av en lundartad, naturlig, sluten lövskog slogo våra
förfäder allt ifrån stenålderns dagar med en viss förkärlek ner sina
bopålar. Och härmed börja de stora förändringarna i den ursprungliga
vegetationen. Denna tages i människans tjänst såsom springande
punkt i en hushållning, vilken först 1800-talet skulle upplösa och
avveckla. Trädbeståndet utglesnades ej minst med elden som redskap.
På de jämnaste och blockfriaste gläntorna upptog man i den luckra
och bördiga jordmånen, ej sällan efter föregående svedjning,
åkerlappar, ojämnt fördelade och oregelbundna. Det var för säd och
rovor. Här och var ökade man ut vildapelbeståndet med importerade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
