Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
62 Rutger Sernander
lever man väl av litet]; men folkets ordspråk här på orten är, att
alla ej få bo i Wällje, därföre at man har nära till kyrkan.»
Ett skarpt framträdande drag; i dessa hymner till lövängens
ljuvlighet är park-, eller som Linné på sitt och kanske samtidens språk
säger trägårds-strukturen. Dock kan man knappast säga, att
Linné riktigt skarpt håller i sär gläntor och runnor, ej heller att han
i likhet med nutidens botanister framhåller, att park-arkitekturen är
en följd av slåttern och den för dess främjande igångsatta röjningen.
Men t. ex. den nyss anförda Storängs-målningens ord om de »små
torg, kamrar och labyrinter» emellan »mans höga Hasselbuskar», över
vilka »Ekarne upplyfta allena sina höga kronor», och de även nyss
citerade orden »Fälten mellan Hasselbuskarne» visa hur tydligt
fenomenet i hela sin pregnans stod för hans syn.
Det var tvenne drag i lövängens historia som den föregående
inledningen pointerade: dess nära förbindelse med bebyggelsen och
åkern, den mångsidiga användningen av dess alster samt
förhållandet till lunden och hagen. För Linné stodo dessa utvecklingshistoriska
drag klara, men liksom i fråga om fysionomien skulle man vilja haft
dem starkare framhävda. Emellertid några citat, som utan vidare
tyda på det linnéanska åskådningssättets nära överensstämmelse med
det moderna.
En regnig dag, det var den 12 augusti 1741 efter gamla stilen,
befann sig Linnæus i sin hembygd och på Diö gästgivargård på väg från
Ölands-Gotlands-resan uppåt landet igen. »Resan var nu föresatt,
men hela dagen rägnade som himmelen hade warit öpen, at wi intet
kommo bort. Åkermannen ängslades, som på 14 dagar warit
förnekad at afskiära sin mogna säd, och at bärga sitt ringa hö,
endast för regn skuld» (öl. s. 319). Dagen förut hade han besökt sitt
dulce natale; »Råshultz Södre gård hade jag sist lust at se, förr än jag
quitterade denna ort, emedan jag honom sedt här i werlden aldraförst»
(öl. s. 319). Helt säkert var det under det livliga intrycket från
gårdagen av Råshult och dess ängar som han nedskrev följande: »Gårdar
och Byar lågo här neder i Smoland långt härligare och skönare, än
man gierna ser dem på andra ställen, fast de ej äro så store och wid-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
