Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Linné o ch löv än ge n 6l
næus möter Kinnekulle i all dess prakt, fick sin avslutning på
Hellekis, och det är väl här han nerskriver eller troligare för sin
»beständige och idoge Ämnesvän» Eric Gustaf Liidbeck dikterar: »Lundar
af de härligaste löfträn betäkte norra sidan af Kinnekulle, nedan för
skogen och Rödstens klefwan, De liknade mera trägårdar, än wilda
parker, och gjorde denna orten ljufligare än någon annan i Swerige,
så at Sätterierne Hönssätter, Hellekis och Råbeck, som ligga på
sjösidan åt Venern, näppeligen tilfyllest kunna beskrifwas i all sin
sommarfägring» (Vg. s. 24).
Och dagen därpå öppnar sig för den frejdade resenären
Kinnekulles pärla, Storängen, detta naturens grandiosa under, som kortsynt
snikenhet nu i det närmaste skändat till döds, sedan dess rester dock
fått äreminnen av Hugo Hamilton och J. A. O. Skårman. Så
såg den ut på Linnæi tid för att taga drag ur hans
vegetationsskildringar och artuppräkningar: »Storängen låg nedanför Rödstens
klefwan, och sträkte sig alt in til Venern, wid pass 1 quart i bredden, och
2 quart i längden: Denna war mäst öfverwuxen med mans höga
Hasselbuskar, så at emellan dem syntes liksom små torg, kamrar och
labyrinter, ja, hade de allenast på sidorna warit klipte af en
Trädgårdsmästare, hade Flora alt här wunnit i sin wilde fägring, som
någonsin konsten i den härligaste trägård. Ekarne upplyfte allena
sina höga kronor öfwer dessa låga Hasslar, såsom Cypresser ibland
Viburnum. Man såg dessutom i denna ljufliga äng en stor hop wakra
blomster, som nu stodo i sin bästa fägring» (Vg. s. 31).
Man hör huru den gamle lantpojken känner sig hemma, då han
från Stenbrohults grannsocken Virestad, även här ej utan ett
Rous-seau’anskt tonfall, i Skåneresan s. 41 prisar det lundomsusade Wällje:
»Wällje, war en bonde-gård söder om Wirestads kyrka, som
öfwertygade oss, att all sällhet icke altid är hopfogad med mycken rikedom
eller hög ära; ty här sågo wi Landtmannens snygga inrättning i husen,
förnögda lefnad i Bonde-hyddan, behagelighet i umgänge, at förtiga
gårdens belägenhet, då alla ängar mer liknade de härligaste Lundar
och de täckaste trädgårdar, än sig sjelfwa; sic parvo bene vivitur [så
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
