Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
64 Rutger Sernander
gjärde med åkern, som icke för sig sjelf är afstängd; de äro
öfwervuxne med åtskilliga Löfträn och mycken Lind, men Barr-trän, såsom
Tall, Gran och En, tålas icke i dessa täcka ängar; Här gör myckenhet
af sten både åkern och ängarna ojämna och swåra» (Sk. s. 48).
Linnés erfarenhet från barndomen och ungdomen av lövängen som
den välförsedda visthusboden, ur vilken gården hämtade sin
regelbundna skörd årstid efter årstid, innebar nog för honom något så
självklart, att notiserna härutinnan i Resorna fingo en viss karghet.
Men de saknas lyckligtvis ej alldeles.
Om sitt eget träd linden vittnar han hur särskilt de unga grenarna
fingo lämna bast. Deras löv lämnade foder åt korna, men han var ej
nöjd med dess verkan på mjölken och smöret. Från Sjörup anföres:
»Jag såg i min barndom, at då korna efter bärgningen insläptes i ängar,
blef deras mjölk widrig til smaken och seg, då grädden gjorde bublor
på den sura mjölken. Folket tilskref denna egenskapen de många
swampar, som wid samma tid uppwäxa och af korna åtes, hwilka
otwifwelagtigt äfwen mycket skämma mjölken. Pastor Hörlin
visste här med flere andra at berätta, at då korna så äta Lindelöf,
blifwer smöret hårdare, hwitt som Talg, smakar illa, och dåger föga
til wintersmör, hwilket stämmer in med den förfarenhet jag äger, at
der mjölken blef ändrad af kornas insläppande i ängen, der wäxte
ock mycket Lindbuskar» (Sk. s. 256).
Trädens hamling var naturligtvis för Linnæus en sedan barnsben
välbekant procedur. Intressant är, att i 1700-talets Sverige löv och
kvistar ej endast användes till kreatursfoder. Från Gothem på
Gotland inrapporteras: »Asker och Almer stodo wid Giärdesgårdarne,
alla hamlade af Saltpett-Siudare, som sade sig oumgängeligen behöfwa
deras Aska at rena sin Lut ifrån fetma, hwar til de trodde Ek-Askan
aldeles intet doga» (öl. s. 222). Kanske var det för något sådant
ändamål och ej enbart för att få foder man enligt Linné och Hugo
Hamilton hamlade Storängs-ekarne på Kinnekulle?
På att noga ta i akt den rätta tiden för slåttern av ängens hö hängde
mycket. Fyra fenologiska fenomen hade man enligt Linné i Vernatio
arborum s. 375 att passa. Tydligen efter gammal och god Sten-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
