Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
iao Folke Persson
och häckplatserna, tillfredsställande de olika arternas högst varierande
krav, som Tåkern och dess stränder erbjuda, äro de förnämsta
orsakerna till att Tåkern blivit den rika fågelsjö, den nu är.
Tåkern har endast två öar i vanlig mening, Lindön och Säbyön*
Men däremot är det gott om större och mindre »ör»-bildningar, t. ex.
Tranören, Prästören, Mellanören, Tovören, österkullen m. fi. Dessa
bildningar äro egentligen stenrevlar, uppstickande delar av den
ovannämnda moränbottnen, vilka allt efter vattenståndet höja sig mer eller
mindre över ytan.
örens fasta mark brukar vara beväxt med starr, och runt om bildar
bladvassen en mur av växlande bredd.
Ett besök vid Tåkern sommaren 1933 ger en annan bild. Från t. ex.
spetsen av Holmsör (i sydväst) kunna vi genom en slingrande »kanal»
(snarare ett dike) taga oss ut genom vassen. Kanalen är vid lågvatten
egentligen ej fylld med vatten utan med lös gyttja. Men för de
flatbottnade, i ena änden spetsiga Tåkern-ekorna behövs det knappast mer
än våt gyttja för att man med litet vana vid stakningen skall kunna
taga sig fram, även om det kostar en hel del arbete. Ute på klarvattnet
kan man förstås i normala fall bruka åror, men det förefaller nästan,
som om de gamla fiskargubbarna vid Tåkern skulle förakta allt vad
åror heter. Därför vågar man knappast fråga efter åror för att ej
blamera sig såsom föga sjövan. Vi knoga alltså på vid Staken och
komma så småninom ut på klarvattnet, men där är ej stort bättre,
Djupet varierar från några centimeter till 1 à 1 V2 decimeter i hela
Väversundaviken. Gyttjan på bottnen är alldeles bar. Försvunna
äro de böljande undervattensängarna av Elodea och Chara, och borta
äro nästan alla musslor och snäckor. Orsaken är den, att förra
vintern, 1932—33, lågo alla dessa delar av bottnen torra sedan slutet av
september, och all vegetation liksom det lägre djurlivet förintades
genom uttorkningen. Rester av bottenväxterna liksom miljoner
snäck-och musselskal ligga nu i vasskanterna i vallar, som vinterns stormar
vräkt ihop. Den stora Väversundavassen saknar vatten och är nästan
avfolkad. Endast i ytterkanten bo några av de i Tåkern allestädes
närvarande sothönsen och längre in mot land några brunänder och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
