Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IA2 Folke Persson
riktning antändes vassen, elden sprider sig snabbt som en präriebrand
och omfattningen av de vidder, som avbrännas, låter sig näppeligen i
förväg beräknas. Våren 1933 avbrändes flera kvadratkilometer,
bl. a. de bruna kärrhökarnas tillhåll i Väversundaviken samt en
del av svanarna ofta anlitade vassar. Avsikten med brännandet
är att erhålla en jämnare och bättre tillväxt av den nya vassen
(okynnesbrännande förekommer också). Vid lågvatten händer det
emellertid, att vassens rotsystem tar skada av elden, och så slå
beräkningarna fel.
Ett tecken på den bostadsbrist, som orsakats av vassarnas
uttorkning, äro de svanbon, som vi påträffa bland larmande skrattmåsar i
kanten av de yttersta sävkullarna. Bona ligga oskyddade, och den
ruvande svanen synes redan på långt håll. Så exponerat vill svanen ej
bo, om något bättre finns att få. Svanen fordrar, för att känna sig
säker, att det är så pass mycket vatten att den kan simma till och från
sitt bo. De ännu användbara bladvassbestånden ha först och främst
annekterats, och oftast av äldre svanar. Svanhonan, som ruvar i det
bo, vi nu närma oss, häckar säkerligen för första gången. Hon har
ännu ej blivit helt »vit som en svan». Halsen liksom ett par mindre
fläckar på vingarna äro alltjämt svagt gråbruna. Hanen är äldre.
Det är kanske ägnat att förvåna, att svanen vill hålla till bland de
skrikande måsarna. Dessa ha emellertid ej byggt förrän svanen var
färdig med sitt bo. Det är ju allmänt känt, att svanen stundom visar
stor aggressivitet och att den ofta kan vara nog så besvärlig mot
mindre grannar, som råka komma i dess väg. De här svanarna
däremot, isynnerhet honan, verka nästan kuschade av skrattmåsarna.
När svanparet är ute för att proviantera, finna alltid en del icke
ruvande måsar, att det bastanta svanboet är en utmärkt viloplats, och
där sitta de alltjämt kvar, då svanhonan eller, som det ibland händer,
båda svanarna samtidigt med kraftiga simtag plöja sig fram den sista
biten, där fötterna arbeta i gyttjan. Det märkliga är att svanarna ej
visa något misshag över skrattmåsarnas oförsynthet. Svanen, de
andra Tåkern-fåglarnas okrönte konung, blir tvärt om energiskt
attackerad av måsarna, som måtta många träffsäkra vingslag mot sva-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
