Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
l$4 Erie Hultén
varå väl behövligt efter den ansträngande parningstiden med dess
oavbrutna fasta och vaka och ständiga strider.
Det gör ett egendomligt intryck, då en stor tjur rusar emot en, till
synes ursinnig, men så helt plötsligt slår sig till ro, krafsar sig med
bakfenan bakom örat, gäspar och på alla sätt uttrycker sin
likgiltighet för yttervärlden. Sådant är nu en gång pälssälarnas psyke. De
ha ansetts vara oerhört dumma. Ett djur, som ej försvarar sina ungar,
som låter sig klubbas ned i tiotusental utan att ens de närmast
liggande göra ett försök att undkomma, som ej uppskrämmes av
lukten av sitt eget blod, som ej märkbart reagerar för smärta och som
åtminstone tidvis knappt lägger märke till arvfienden människans
närvaro, måste anses dumt. Detta betraktelsesätt är knappast
riktigt. Många tecken tyda på att pälssälen, liksom dess nära släkting
sjölejonet, har en högt utvecklad intelligens, men att de sociala och
sexuella instinkternas orginella utveckling och ensidiga
överhandtagande tvinga dem att leva på ett sätt, som var ändamålsenligt och
lämpligt i forna tider men som under nuvarande förhållanden ofelbart
skulle leda till släktets undergång. Kanske var det ett sådant
konservativt fasthållande vid för ändrade levnadsomständigheter
olämpliga vanor, som ledde till mammutens, bisonoxens och andra utdöda
djurs undergång. I allmänhet har det nog varit de stora hjorddjuren,
som sämst kunnat reda sig mot människan. Men kan man egentligen
vänta sig, att pälssälarna därför av förnuftsskäl skulle överge
Pribiloföarna och sprida sig familjevis kring Beringhavets stränder?
Man vill gärna tro, att tillgången till lämplig föda har något att
göra med den nuvarande koncentrationen av pälssälar till några få
små öar. Deras huvudföda synes vara en liten bläckfisk, Gonatus
amoenus, som uppträder i stora massor kring Pribiloföarna. Fisk
ingår endast till en mycket ringa del i deras diet, åtminstone under
deras vistelse i Berings hav.
Pälssälarnas starka sammanhållningsinstinkter, som ej kunna
påverkas av yttre omständigheter utan driva dem tillsammans i
jättesamhällen, deras obetvingliga vana att varje vår återvända till just
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
