Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
86 Per Olof Sw auber g
flesta av dem hade väl ungar att tänka på — och nu var det
småfåglar, som dominerade.
Tre år tidigare hade en liten expedition av lundazoologer gästat
Skatt-träsk och bl. a. funnit videsparven ganska allmän. (Den som
önskar en detaljerad artförteckning för Skatt-träskområdet hänvisas
till: Arne Bergengren »Zoologiska notiser från en resa i Pite
lappmark. Fauna och Flora 1929, sid. 49—67.) Märkvärdigt nog visade
det sig ganska svårt att återfinna den. På kvällen den 6 juni
startade son, dotter och sondotter från gården jämte två av deras
fågelsökande gäster till en lång halvö, som skjuter ut i sjön, och som skulle
vara videsparvens huvudtillhåll. Fågeln var välkänd för gårdens folk
sedan gammalt, så välkänd, att han hade fått ett särskilt namn,
»hustrukapp». Men när mina fyra följeslagare vid midnatt rodde
hem, hade allt letande efter »hustrukappen» varit förgäves.
Emellertid stannade jag kvar på ett ställe, där en större myr från fastlandet
sköt ut på udden i sjön. Där var försumpad skog av gran och enstaka
små tynande björkar. De flesta granarna voro rätt små, alla hade
de för övre Norrland typiska smala, lavklädda toppspirorna.
Här och där lågo kullvräkta murkna träd och grenar kring hålor med
stagnerande vatten. Björnmossa, vitmossa, blåbärs- och lingonris
klädde de mjuka tuvorna. Björken hade det nyutspruckna lövets
gulgröna färg. Här om någonstans borde väl videsparven finnas.
Vid tvåtiden på morgonen upptäckte jag också ett bo med två kalla
ägg under en liten tynande grantelning, men någon videsparv hade
ännu inte synts till.
Först ett par dagar senare, då ett nytt bo hittades, visade sig fågeln.
Den lämnade inte äggen, förrän man med handen förde de kvistar åt
sidan, som dolde boet — detta låg nämligen liksom det förra under
en späd grantelning på en tuva i försumpad mark. Nu visade sig
också hannen och lät höra sin efterlängtade sång, vilken, överraskande
nog, mindre verkade att tillhöra en representant av släktet Emberiza
än av Sylvia. Den var mer melodisk än de övriga Emberiza-arternas
och påminde kanske mest om törnsångarens eller buskskvättans.
Videsparvhannen beredde oss även en annan stor överraskning; han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
