Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Inledning ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
detta adelskap skulle svärfadern försonas, och så skulle
Wivallius få både gods och sköldebref.
Till en början gick allt efter önskan. Han blef verkligen
gift med Gertrud Grijp, men innan han erhållit audiens hos
Gustaf Adolf, hade Wulf Grijp fått reda på bedrägeriet och
genom sina inflytelserika släktingar anklagat honom i
Stockholm. ”Många hundar äro harens död” var Wivallius’
valspråk, och det återstod då för honom intet annat än att i
största hast ånyo söka fly till Tyskland. Men på vägen, som
måste tagas öfver Skåne, hade han oturen att blifva ertappad
af sin f. d. svärfar och kastad i fängelse. Och nu började en
spännande process, hvars sista fas — hängning i Köpenhamn
— Wivallius emellertid i grefvens tid undandrog sig
genom en lyckad rymning till Sverige. Där blef han emellertid
fast på nytt, rymde, greps igen och blef till sist deporterad
till Kajaneborg i Finland, där han under oerhörda lidanden
fick tillbringa sex långa år.
1641 blef han frigifven och slog sig då ned i Stockholm,
där han med den vana, han förvärfvat sig under sina
rättegångar, blef en ganska antlitad advokat, som trots sina mindre
renhåriga affärer åtnjöt ett visst anseende. Han dog 1669.
De dikter, han skref, tillhöra ungdomen och hafva
allesamman afseende på hans eget lif. De erotiska äro riktade
till Gertrud Grijp, den vackra parafrasen af Davids tredje
psalm skref han för att under fångenskapen i Stockholm
beveka de maktägandes hjärtan, dikten Ach Libertas, tu ädla
tingh kom till af samma anledning, Warer nu glad mine fiender
all författades, då han bortfördes till förvisningsorten i
Finland, och den sista dikten skrefs med all sannolikhet i
Kajaneborg i syfte att förskaffa honom regeringens bevågenhet.
Dessa dikter röja icke blott ett för denna tid ovanligt
formsinne, utan ock en vaken och frisk naturuppfattning,
som under reformationstiden är enastående, och detta gäller
ock hans psalmparafraser, som visserligen ej fyllas af något
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
