Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Hvad ligger bakom en dylik splittring? Se på hans dikt
”Kärleken”, i hvilken uppdrifven och öfvernaturlig färgglans
han fattar allnaturen, och hör sedan, hur rösten nästan sviker
honom af sinnesrörelse i utbrottet öfver kvinnan som denna
naturs krona! ”Skapardriften ej dess like danar, ljufvare ej
tankens forskning anar, blomstrar ej i skaldens purpurdröm.
Dagens eld af blåa ögat släckes, dödens sömn af silfverrösten
väckes. Högre ljusbild ej af evigheten målar sig
i tidens dunkla ström.” Öfverallt återkomma skildringar af
kvinnofägring, än gifna med morgonrodnad och eter, än
häftigare sinnesbetagna än något i hela vår diktning. Men i
båda fallen — detta är poesi af en som står utanför. Den
unge Stagnelius, intensivt laddad med konstnärsnaturens
sinnlighet, som nog icke behöfver vara synligt förbunden
men sinnlighet i sexuell mening men som hos honom i
brännande grad var det — han var ju också detta stackars
besynnerliga, till sitt yttre säkert föga anslående original,
denne i regel skygge enstöring, som vandrade omkring
okänd på Uppsalas eller Stockholms gator och som ägde så
litet som möjligt af ”hjälte” och världsman. ”Aldrig min
trånad till målet skall nå; blek, suckande, hånad jag evigt
skall gå.” Han var själfva motsatsen till den nietzscheanska
herrenatur, som eröfrar och gör sig tillvaron underdånig.
Han var Tantalus som erotiker och hans kval ökades af hans
poetiska öfverkänslighet.
Därför hatar Stagnelius instinktmässigt ”sultanen”,
härskaren som böjer tusen viljor och äger tusen kvinnor;
och det är ytterst betecknande att han gör ”demiurgen”,
den gamle gnostiske skaparguden, till ”världsfursten”, som
håller ”Anima” fången i sitt ”harem”, materien, där hon
begråter sin oskuld och sitt fall. ”Åstundar man,” skrifver
skalden i några af de icke allt för många prosarader vi äga
af hans hand, ”se den sig själf förgudande fenomenmänniskan
i högsta glansen af sin uppenbarelse, behöfver man endast
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
