Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hvars grenar i stjärnornas rymd sig förlora,
hvars stam redan stått många tusende år
och ännu till världslifvets dödstimma står —
till urgamla Yggdrasil gingo de trenne,
allbjudande nornorna långsamt fram;
knappt mindes de vattna den mossiga stam.
Stod Urd nu så tyst, och med lutande änne;
men förde sin runstaf mot höjden ibland.
Helt systerligt tryckte hon Verdandis hand,
som fäste på himmelen orörligt öga.
Med arm i arm, vid henne stod Skuld,
i forskande ställning. Dess blick var så huld,
hon pekade lugnt emot blåhvalfvet höga.
Så stodo de mäktiga, hvilka se
allt det, som har skett, som sker och skall ske.
Men nu de tego. Ej rådslag de höllo.
Omsider de neder på anletet föllo;
så himmelens stjärnor i världshafvet gå.
Och nornorna länge och tysta lågo;
ty heliga syner de heliga sågo.
Och alferna alla, med guldvingar små,
kring Yggdrasil stodo så tyst vid hvarannan.
Som sjunkande måne ser nedåt, likså
de andaktsfullt sänkte den strålande pannan.
Hvar fylgja, i väntan på nornornas dom,
likt bedjande småbarn, stod där så from.
Högtidlig var tystnaden, länge den räckte.
Då for där ett sken genom lufthvalfvet fram,
förgyllande Yggdrasils krona och stam.
Ja, himmel och jord det med gulddamm betäckte,
som hade väl tusende solar ech fler,
på en gång, från världsrymden störtat ner.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
