Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Bräckt är Ullers båga;
tung är Hermod vorden.
Heimdall sofver än.
Svag är Tyrs förmåga,
Njord och Frej till jorden
kasta gullet hän.”
Nu svanorna häfde de silfrade brösten,
och sjöngo tillhopa den varnande trösten:
”Disarsalar ramla,
disarlundar brinna,
hes blir valans röst.
Men det rena, gamla
aldrig skall försvinna
ur de renas bröst.”
Och natten gick fram, och den omhöljde jorden
som höstliga töcken omhölja norden.
Och tyst blef i Valhall. — Själf Oden där satt
i andelig slummer. Hans öga var matt.
Lik måne, den tid han gått in i sitt nedan:
en kant af hans silfverrund aftagit redan,
och dygn efter dygn, och stund efter stund,
allt mera förtynar hans strålande rund;
så Oden. Kring honom de öfriga gudar
nu sutto i sina fördunklade skrudar,
som måne och stjärnor förbleknade stå.
när sol fram ur purprade östern ses gå.
Så tynade Makterna. Många dock trodde
dem lefva i tusende år. Och ännu
de bleknade hamnar oss omsväfva ju?
(Också gudarnes jordiska motbilder, de i norden invandrade asarne,
få höra genom en sång ur en gammal ättehög, att deras tid är nte. Asa-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
