Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
gudomliga dotter,
i himmelen väft.
Från glänsande lemmar
han ryckte den ljusa
eteriska slöjan
och klädde den fallna
i fruktansvärdt svart.
Ty världsfursten älskar
det nattliga svarta:
ej kan han sig vänja
vid skimmer och ljus.
Betraktelsens spegel
med darrande händer
den sörjande flickan
för anletet håller
och kastar den bort,
och gråter och vrider
bloddaggiga händer
och ropar: ”0 himmel,
hur rysligt förvandlad
nu Anima är!
Hvart flydde de rosor,
som kinden förgyllde?
Hur slocknade ögats
eldstrålande skimmer?
Ur guldgula lockar
är solkronan fallen,
från tynande kroppen
är snödräkten röfvad.
O, såge mig Kristus,
han hatade mig.1’
O Anima, torka
från svanhvita kinden
din bäfvande gråt!
Ur Pleromas salar*
dig Kristus betraktar. —
O, vet, att i ångerns
försonande tårar
du skönare blänker
för ljusdrottens öga,
än förr i den leende
kärlekens prakt.
SAMTAL.
”Hvi suckar du, flicka?
Kring nejderna blicka,
dem solen bestrålar
med lefvande glans!
* Pleroma: allhet; enhetens uppenbarelse genom oändlig mångfald;
den absoluta medelpunktens periferi: idévärld, änglahimmel, olymp; äfven
dess symbolik i tiden och rummet, stjärnhimmel, församling.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
