Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kärleksrika
fadern i höjden.
Ät betraktelsens vän
en blyg viol;
en skimrande lilja
åt samvetsfriden;
åt smärtan en vallmo,
åt glädjen en ros.
Mig intet du ger,
o stjärnprydde ängel!
Ej en lifvande fläkt
åt det domnande hjärtat,
ej en svalkande tår
åt den brännande oron?
O, svara! Hvad såg du
däruppe hos Gud
i den gyllne taflan
skrifvet om mig? —
Glimmar i lifvets
bok mitt namn?
Är det tecknadt, o ängel,
i försonarens hand?
-Men intet du svarar.
Evigt stumma
äro de budskap
som själen besöka
i häktets natt.
Blott ur symbolers
dunkla spegel
de gåtlikt predika
den eviga viljan.
Ty frågar jag fåfängt
den bleka kvällen,
morgonen fåfängt,
där, ung och glad,
med Fosforos’ fackla
i guldröd hand,
bland klingande lärkor
han leende sväfvar
i den rosiga charen.
Ty frågar jag fåfängt
himmelens yngsta,
vänaste barn,
den af liljor festligt
kransade våren;
fåfängt hans broder,
hösten, som flätar
af yppiga rankor
sin högtidskrona;
frågar förgäfves
alla naturer,
söker förgäfves
tröst och råd
i den gränslösa rymden.
Dock klingar, o fröjd,
i hjärtats djup
försoningens stora
mystiska ord,
och silfverklart
flämtar i själens
natt det sanna,
odödliga ljuset.
Lutad mot korset,
af törnen prydd,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
