Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Erik Johan Stagneliös
MOLNET.
Hvad är vårt lif? Ett moln, som flyktigt simmar
kring rymderna på ödets kalla ilar.
Förvandladt evigt, aldrig det sig hvilar
och varar högst en sommaraftons timmar.
Auroras fackla denna sky bestrimmar,
en annan här af lånadt månsken smilar;
vid återskenet ifrån solens pilar
af guld och diamanter denne glimmar.
En gråter lågt den höstliga naturen ;
en låter gällt sitt vreda dunder skalla;
högt sväfvar en i vårliga azuren:
dock blotta moln och dunster äro alla.
Af jordens trånad till ett skugglif buren,
en hvar skall åter i sitt ursprung falla.
SOLROSEN.
Se Klytia där i blomstergården höja
guldlockigt hufvud smäktande ur gruset.
I solens spår kring blåa himlahuset
dess ömma blickar lågande sig böja.
Ej fjärilns dans dess tjusta sinnen röja,
ej röda syskons prakt, ej västansuset;
orörligt fästade på gudaljuset
eldögonen med namnlös trånad dröja.
Så själarne, i kroppens fjättrar slagna,
förgäfves trängta hem till fosterlandet,
af andevärldens sol magnetiskt dragna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
